Trazhed Pixels

Gör ett besök i GBcity

2012-02-27T15:33:00.003+01:00

Pixelanimationer är alltid mysigt att titta på. Youtube-användaren Whatpixelyouon släppte nyligen en video där han gjort en pixelanimation i "3D". Där får man följa en tjej i en helt vanlig dag i en stad som heter GBcity. Lite konstiga saker händer, men är välarbetat och i bakgrunden hör man musiken från den fantastiske chipmusikern FantomenK.

Gästar Svampriket för andra gången

2012-02-04T12:35:00.001+01:00

Det är alltid kul att bli erbjuden att gästskriva för någon annan. Delvis händer det inte så ofta och sen så är det alltid kul att synas på andra ställen. Särskilt om det är på min favoritsida i spelsverige, Svampriket.se.

För snart ett halvår sedan så blev jag tillfrågad av att få skriva ett gästinlägg för svamparna. Det var som en dröm blev sann, eftersom jag är lite utav en Svampriket och Retroresan-fanboy. Eller okej. Jag ÄR det.
Med lite nervositet och fundering fick jag fram en text med titeln Jag måste fånga fler! som handlade om Pokémon-spelen och att många människor fått fel uppfattning av dem. De som läste verkade tycka om den och kände igen sig och jag fick gärna gästskriva igen. För någon månad sedan blev jag sugen igen och frågade och det var lugnt. Denna gången fokuserade jag på spel i allmänhet och blev en text om hantering av tiden.

Idag är den uppe på Svampriket och här har ni den:
Kampen mot klockan

Att rocka loss med Atari

2012-01-30T21:29:00.000+01:00

Man kanske inte borde bli förvånad över vad man kan hitta på internet. Men det blir jag fortfarande. På Youtube fann jag en chipmusiker som kallas cTrix och han är ganska unik. Eller hans "instrument" iallafall. Är nämligen så att han uppfunnit ett instrument som ser nästan ut som en gitarr och med den kan han spela chipmusik med Atari 2600-ljud. Gatari 2600 kallas den lite fyndigt. I videon nedan demonstrerar han den kort och provspelar den i Japan. Var annars?

Kirby's Adventure Wii

2012-01-23T21:20:00.000+01:00

Om det är någon karaktär som ska vinna kategorin "Årets sötaste.." år efter år, så är det den diabetesframkallande Kirby. Sedan 1992 har han charmat oss, underhållit oss och fått kattungar att blekna för sin söthet, spel efter spel. För andra gången kommer han till Wii, men denna gången har han precis som Mario och Donkey Kong återgått till sitt ursprung. Det senaste äventyret heter Kirby's adventure Wii.

Allting är frid och fröjd i landet Popstar. Kirby busar och King Dedede och Waddle Dee jagar honom, medans Meta Knight sitter och läser. Helt plötsligt från ingenstans kommer ett skepp in över landet och kraschar bortanför dem. Kirby och hans vänner kollar upp det såklart och det visar sig vara en utomjording som kraschat och förlorat flera delar av skeppet som hamnat i olika delar av världen. Snäll som Kirby är så beslutar, och hans vänner, sig för att hjälpa utomjordingen. Så börjar spelet och tja... Kanske inte är den mest intressanta historien som skrivits på en barkbit, men den blir bättre senare och Kirby får en orsak till att börja äventyra igen.

Världarna man besöker håller sig inom plattformsramen, dvs det startar med gröna skogar och man möts senare av bl.a. vatten, snö och eld. Temaupplägget funkar bra, för Kirby's adventure Wii är väldigt vackert. Det är bra målat med mycket och starka färger och bakgrunderna är välarbetade. Varje bana är lika imponerande och jag trivs verkligen. Men trots den imponerande grafiska designen, så blir bandesignen inte så varierande. De försöker och lyckas ibland, men oftast blir det samma sak. Variationen finns i krafterna och det är dessa som banorna bygger på. Det är också i krafterna som underhållningen ligger.

Kirby's Adventure Wii bygger på klassisk plattformande med kirby, ja, men det finns såklart nyheter. Det finns förstås lite nya krafter, men också helt nya superkrafter. Det är då uppgraderingar på de krafter man stöter på och man kan t.ex. få ett gigantiskt svärd med Megasword-Kirby. De nya superkrafterna gör att man kan ta sig fram smidigare och förstöra både fiender och omgivning. Man känner sig inte lite övermäktig med ett svärd som är 5 gånger så stort som en själv.

Men den största nyheten är nog multiplayer-läget där man nu kan spela med upp till fyra spelare samtidigt. Ja, precis som i New Super Mario Bros. Wii. Men här har man fler karaktärer att välja på. Alla kan spela som Kirby eller så kan man spela som Kirby + tre andra andra karaktärer (Spelare 1 måste alltid vara Kirby) som är då King Dedede, Waddle Dee och Meta Knight. Nu har jag inte hunnit prova på multiplayer så mycket än. Men det var förstås kul att ha någon bredvid sig i den sockersöka världen, men kände att det inte tillförde något direkt. Den som väljer en av de tre andra karaktärerna blir låst i dess egenskaper och missar alla de extrakrafterna som Kirby får. Men man kan byta när man vill som tur är.

Jag har nämnt att grafiken är vacker, men det jag vill hålla extra högt i spelet är soundtracket. Jag har gett spelet en liten känga för att vara variationslöst, men så är inte fallet när det kommer till musiken. Ursäkta uttrycket men.. Herrejävlar vad jag gillar det! Jag gungar till trallvänlig musik och myser till stämningsfulla pianotoner. Jag var inte riktigt beredd på det, men är däremot beredd på att säga att detta är ett av Wii's starkaste soundtrack.

Kirby's adventure Wii är ett underhållande spel som är både vackert och mysigt att spela, trots sin varationsbrist och korta spelbarhet. Att det är inte särskilt utmanande ska man som vanligt inte tänka på. För Kirby vill inte utmana oss, han vill bara få oss att må bra. Och det lyckas han med även denna gång.

Betyg: 3/5

Super Mario Bros Crossover 2.0 är snart här

2012-01-16T22:48:00.000+01:00

Minns ni det hyllade flashspelet Super Mario Bros Crossover där man kunde spela med välkända NES-karaktärer i Super Mario Bros.? Skaparna har släppt en trailer nu iallafall med version 2.0. Det är bland det vackraste jag sett.

Den nya versionen beräknas komma första kvartalet 2012.

Årets retrospel

2011-12-31T13:56:00.001+01:00

Dags att summera året som gått. Det har verkligen varit ett fantastiskt spelår från första kvartalet till nu. Men tyvärr har inte jag spelat tillräckligt mycket nya spel för att kunna lista. Men jag har spelat en del nya godbitar som blivit personliga favoriter detta året. Jag har redan skrivit om the Legends of Zelda: Skyward Sword, som är det mest kreativa i serien på ett bra tag och enligt mig klassar som ett av årets spel. Spelet Magicka är bland det roligaste jag spelat pålänge med sin galna co-op och knasiga humor. Sen har jag lekt väldigt mycket med indiespelet Minecraft, där jag verkligen fått utlopp för min kreativitet.
Men det har blivit desto mer retrospel där jag funnit ett par nya favoritspel som jag skrivit om här på bloggen. Så istället för årets spel, blir det en mer personlig retrospel-lista på 5 platser.

Årets retrospel på Trazhed Pixels Top-5

5. Wild Guns (Super Nintendo)

Jag föll för utvecklarna Natsume's gamla spel detta året. Mycket roliga actionlir med härligt soundtrack. Särskilt deras Wild Guns som var en lite annurlunda shooter, som är den roligaste shootern jag lirat. Den arkadliknande stilen, det fantastiska soundtracket och co-opläget gör att Wild Guns hamnar på en solklar plats bland årets retrospel. Och hur coolt är det inte med cowboys mot robotar? Kan inte bli annat än rätt.

4. Link's awakening (Gameboy)

Zelda-serien borde vid det här laget vara känt att det är min favoritserie. Men något jag alltid haft svårt för är de bärbara spelen i serien. Men när jag satt och spelade Link's awakening, så insåg jag vilken pärla det är. Med fantastisk charm, spännande pussel och intressant story så kniper Link's awakening fjärdeplatsen och är inte bara ett av årets retrospel här på bloggen, utan dessutom ett av de bästa i Zelda's universum.

3. Ristar (Sega Megadrive)
Segas arkiv är jag väldigt vilse i. Det är inte mycket jag spelat alls där. Men när jag fick höra om Ristar både från Happy Video Game Nerd och Retroresan, så blev det en nedladdning på Wii's virtual console. Ristar är bland de roligaste plattformspelen jag spelat. Spelet har vacker miljödesign och ett bra soundtrack som måste vara ett av Sega's bättre. Om det är något plattformsspel man ska spela på Sega Megadrive så är det Ristar. Han är både coolare och charmigare än Sonic. Vem gillar inte att ge sina fiender en dansk skalle egentligen?

2. Metal Gear Solid (Sony Playstation)

Hideo Kojima's mest omtalade spel dök jag även ner i år. När spelet var nytt spelade jag Ocarina of Time till Nintendo 64 och visste inte vad jag missade. 13 år senare så förstod jag. Metal Gear Solid är som en såndär skön actionrulle som man minns, vill återgå till och har allt. Med fantastiskt röstskådespeleri, spännande actionmoment och en story som man ständigt dras i så var det nära att spelet knep förstaplatsen. Det är ett spel som åldrats väl och ett av Sony Playstations bättre.

Och årets retrospel på Trazhed Pixels är...

Jag landar med skeppet på någon planet och ser mig omkring. Finns ingen vägledning om vart jag ska, men jag hittar en ingång och jag beger mig in. In i det okända.
Innan jag startade spelet så hade jag aldrig spelat något av Metroid-serien eller den typen av spel. Men jag drogs med direkt. Det är svårt att förklara, men Super Metroid gjorde att jag bara ville ta mig vidare hela tiden, hitta rätt väg och föremål och visste aldrig vad som väntade i nästa rum. Spelet har en fantastisk atmosfär som är nästan lite kuslig. Det är jag mot spelet. Finns inga andra karaktärer att träffa, ingen direkt rak linje att följa. Det är bara jag och en öppen värld.
Super Metroid är idag bland det bästa jag spelat och jag är tacksam att jag gjorde det. Kan inte förklara känslorna spelet ger mig, för det är bara så bra helt enkelt. Och därför så blir det årets retrospel.

Jag har spelat fantastiska retrospel i år, inget har varit ett riktigt bottennapp eller ens varit dåligt på något sätt. Så för mig har det varit ett väldigt bra spelår och nu när 2012 kommer så ska jag dyka in i ännu fler spel här på bloggen. Det ska bli både klassiker och spel som gjort mig nyfiken. Så jag att hoppas att ni hänger med.

Gott nytt år!

Trazhed Pixels önskar God Jul!

2011-12-23T18:33:00.001+01:00

Nu är julhelgen här och till er läsare har jag gjort ett litet julkort.
Så från mig till er alla: En riktigt god jul.

Min första tid med SNES: En julsaga

2011-12-22T15:52:00.000+01:00

Julen 199X.
Jag hann knappt ut ur bilen förrän jag var utanför dörren och plingade på. "Kom in!" hördes det inifrån och jag öppnade dörren in till lägenheten. Lukten av nystekta köttbullar och annan julmat trängde sig in i näsborrarna direkt och farmor och farfar kom ut till hallen och hälsade. Efter stora kramar tog jag av mig skorna och hängde av mig jackan där det fanns plats. Är nämligen så att farmor tycker om att gå på loppisar och samla på saker, så lägenheten blir gärna rörig, men finns alltid utrymme att röra sig på.

Strax efter kom resten av familjen genom dörren. Pappa hejar och skämtar något glatt direkt som vanligt och mamma och syrran får vänta på sin tur. När alla hälsat så sätter vi oss alla i vardagsrummet. Det är skönt att äntligen få vara hos farmor och farfar efter en 20 mil lång resa. Godisskålarna står framme och jag och syrran blir genast sockersugna. "Inte före maten!" säger farmor till oss och vi får hålla oss till tåls. Men jag blir lätt rastlös och farmor vet vad jag vill göra. Hon säger till mig att följa efter och vi går in till ett av rummen. Därinne är det ännu mer prylar, men det är en viss hörna som gör mig alltid lika intresserad. "Jag har startat upp det åt dig." , säger hon med ett leende och går tillbaka.

Det är en beundran jag står och kollar igenom alla kassetter. Nintendo. Super Nintendo. Gameboy. Farmor har allt. Hon har den största samlingen jag känner till och är en duktig spelare. Bläddrar igenom SNES-kassetterna, som ett barn på julafton och hittar ett som får mig att hoppa till av glädje. Trycker i kassetten, fattar tag i kontrollen och sätter mig ner i den gamla bruna fåtöljen som står perfekt framför den kanske ännu äldre TVn. Något kommer upp på skärmen. Det är tre gyllene trianglar och direkt efter hörs mäktig musik i bakgrunden. Ett långt namn kommer upp, men det är bara ett ord jag kan tyda: Zelda.

Jag fyller i mitt namn och så börjar det. Link ligger i sängen i sitt hus och text kommer upp på skärmen. Jag förstår inte vad som sägs alls, men ser Links släkting bege sig ut med svärd och sköld. Går upp ur sängen och springer genast till kistan. I kistan är en lampa, som jag inte kan använda än. Nyfiken som jag är, så springer jag ut ur huset och börjar leta efter släktingen. Det är regnigt och jag går vidare mot slottet. Det står en vakt där framför porten, men jag hittar en hemlig gång bredvid slottet. Trillar ner och hamnar längst ner i slottet. Det är blött och mörkt. Hittar Links släkting. Han ser skadad ut, säger något och ger mig sitt svärd och sköld. Nu känner jag mig allt häftig och beger mig djupare in i slottet. Hittar lite magi, som gör att jag kan använda lampan. Äntligen blir det lite ljusare. Spänningen stiger när jag går upp för trapporna, högre upp i slottet och jag har absolut ingen aning om vad som väntar mig.

Hör dörrklockan ringa i bakgrunden. Någon har kommit. Jag springer i cirklar i slottet, spöar vakter och försöker hitta vart jag ska. "Hej och god jul Daniel!" Jag vänder mig om och där står mina två farbröder. Jag hejar och är glad att se dom, men vänder mig snabbt till TVn igen och fortsätter spela. Måste hitta vart jag ska, men hittar tillslut en trappa ner, som leder ner till fängelsehålorna. Jag ser en prinsessa fången, som måste vara Zelda och en vakt med ett farligt vapen. Hittade en bumerang tidigare som kommer väl till användning. Efter lite kämpande lyckas jag tillslut spöa vakten, får en nyckel och räddar henne. Hon säger något viktigt och vi beger oss uppåt igen.

Denna gång ha rjag lärt mig slottet bättre och hittar vägen tillbaka. Men eftersom jag inte vet vad Zelda har sagt, så vet jag ändå inte vart vi ska. Men hittar tronrummet, där Zelda säger något. Jag förstår att det är här vi ska ta oss vidare. Försöker med allt. Knuffa väggen, peta på tronen med svärdet. Ingenting händer. Ger tillslut upp och letar upp farmor. Hon står i köket och förbereder det sista med julmaten. Hör i bakgrunden "Går det bra, Daniel?" Det är pappa som undrar. Jag suckar och vänder mig till farmor igen.
"Vad är det, gubben? Jag håller på med julmaten nu. Det är snart färdigt." Jag förklarar läget och hon lämnar maten. Hon tar upp kontrollen och hjälper mig. Hon knuffar undan något som är längst in i väggen. En hemlig dörr! Jag tackar, hon ler och beger sig tillbaka till köket. Jag går in igenom den hemliga dörren och möts upp av ett kloaksystem.

Det är väldigt mörkt och väldigt blött. Nästan lite smått läskigt. I mörkret möter jag råttor som springer åt alla håll och kanter. Hittar något att tända upp med, vilket underlättar sökandet i kloakerna. Det är ganska tajta gångar och jag känner att jag helst vill bara härifrån. Efter gått runt lite, kommer vi tillslut fram till ljuset och det känns genast bättre. Börjar gå uppåt igen och kommer till ett rum där man får dra i spakar. Drar i rätt spak och en dörr öppnas. Vi har kommit till en kyrka och är i säkerhet. Prästen och Zelda snackar lite och jag får ett hjärta. "Danieeel! Maat!" ropar farmor från köket.
Jag fortsätter ut ur kyrkan och är äntligen ute i världen igen. Musiken som spelas känner jag genast igen och jag kan knappt bärga mig förrän jag får undersöka hel... "DANIEL! KOM NU, ANNARS FÅR DU INGET GODIS!" Paus.

Efter fantastisk mat och mys med familjen, går jag tillbaka till spelhörnan. Men märker att TVn är avstängd och spelet likaså. Går och frågar farmor om detta. "Stängde av innan. Antog att du sparade." Lite ledsen blev jag allt, men farmor startade TVn åt mig igen. Men tappade lusten för Zelda nu, så jag byter spel. Det blev en annan favorit en stund. Mannen i den röda hatten, Mario. Så det spelades Super Mario World en stund, tog ett par banor, innan det var dags för julklappsöppningen. Något jag faktiskt kunde släppa kontrollen direkt för. Vem älskar inte julklappar?
Men även om julklappar är det bästa med julen, så är det ändå något som går över oftast väldigt fort. Man sliter upp papper, kollar vad man fått och även vad de andra fått, leker med den roligaste leksaken en stund och sen var det slut. Med Kalle Anka i bakgrunden såklart. Känner mig nästan lite som Ferdinand när jag beger mig tillbaka till spelen. "Så satt han där framför TV-skärmen och tryckte på knapparna.."

Nu vill jag prova något nytt igen. Vad har vi här då.. "Seekret åff manna"? Ser trist ut. Men detta då? Nej. Sedan ser jag något som jag känner igen. Mina idoler: Turtles. Kassetten startar inte direkt. Får blåsa lite, som pappa alltid gjorde och då startade det direkt. Mina favorit ninjasköldpaddor får jag slåss med. Väljer min favorit Michelangelo såklart och börjar spöa fotsoldater. Skrattar av lycka tills jag möter Shredder i någon konstig maskin. Där dör jag, tappar lusten och byter spel.

Så fortsätter hela julafton . Spelar ett spel en stund, tröttnar och byter till nästa. Ibland kommer farmor in, tittar till mig och kommer med godis och ibland går jag ut och pratar lite med familjen.
Mickey's Magical Quest. Joe & Mac. Final Fantasy: Mystic Quest. Super Probotector.
Till sist tar jag upp Zelda-kassetten igen och startar. Skriver mitt namn igen och börjar spela. Vaknar upp i huset. Tar mig ut till regnet. Nu ska jag rädda Zelda ige.. "Daniel, dags att åka nu!" Hm va? Jag kollar ut och ser att det är alldeles mörkt. Med besviken min, går jag och klär på mig ytterkläderna. "Glöm inte julklapparna!" När jag hämtat klapparna, är det dags att säga hejdå och det blir minst lika mycket kramande som innan. Beger oss till bilen som är väldigt kall till en början. Jag och syrran pratar lite om våra julklappar en stund. Sedan somnar hon.
Jag lutar mig mot bilsätet och kan inte somna direkt. Jag kan bara tänka tillbaka på dagen som varit. På alla spelen. På Zelda.

Detta var min berättelse om en av mina jular någongång tidigt på 90talet under den tiden jag fick spela SNES för de första gångerna. Ungefär som jag minns det iallafall. Det blev en jultradition för mig. Nu är året 2011 och än idag går jag till den spelhörnan och drömmer mig tillbaka..

God jul allesammans!

Vad Ganondorf önskar sig i julklapp

2011-12-21T19:23:00.000+01:00

Även ärkeskurkar önskar sig något till julen. Ganondorf sjunger ut om sin största önskan:

Krig, jetpacks och lervälling

2011-12-19T20:47:00.001+01:00

Jag har gjort bra retrofynd den senaste tiden. I förra inlägget nämnde jag mitt Sega paket-fynd och nu under veckan har det fyllts på. I tisdags gav gog.com gratis neladdning av ett av mina favoritstrategispel, Empire Earth: Gold Edition. Lite senare i veckan tog jag upp Sega-jakten igen på Tradera och fick Rocketknight Adventures för dryga 100-lappen. Sedan så såg jag tidningen Level's senaste retrospecial med fokus på Zelda-serien i kiosken och det var ett givet köp.
Idag hämtade jag ut mitt Sega-paket på posten och passade på och kika förbi en secondhandbutik. Har fyndat där tidigare med en platinumversion av Metal Gear Solid för 7 kr(!) och tänkte om de hade något nytt.
Jovisst var det så. Det fanns en låda med klassiska Playstation-spel och två NES-spel. Men det var ett spel som fångade min uppmärksamhet och det var Super Off Road. Kartongen var med och den var inte så farligt sliten, men både den och etiketten på spelet var tyskt. Men det gjorde ingenting. Fick det för 25 kronor, så jag är nöjd ändå.

Ser ut att bli en bra julledighet.

SÄÄÄGAAA!

2011-12-11T21:53:00.000+01:00

Har gjort ett av mina bästa fynd i spelväg idag. Imorse gick jag in på Tradera och kollade runt lite. Hittade ett väldigt intressant Sega Mega Drive II-paket. Satte ett bud på 200 och lät det vara. Kollade 4 timmar senare och blev väldigt överraskad. Jag hade vunnit. För det lagom priset 120 kr.

Så i framtiden blir det mer Sega på bloggen!

Detta ingick i paketet:

the Legend of Zelda: Skyward Sword

2011-12-04T17:22:00.000+01:00

Efter fem års väntan så har jag dykt ner i nästa stora Zelda-spel,

Skyward Sword . Men frågan är:

Är spelet en höjdare eller ett platt fall?

Efter 25 år av att samla rupees och föremål, svärda monster och rädda Zelda, så får Link ännu en gång ta sitt svärd och sköld för ett nytt äventyr i Hyrule. Eller snarare ovan Hyrule och denna gång får man veta hur legenden började och få alla frågor besvarade. Vad är triforce? Vem är Zelda? Och varför har egentligen Link gröna kläder?

Skyward Sword är inte bara början på en legend, det är också en saga. Redan vid inledningen är jag fast. Det är ett av de starkaste i serien. Det svepte verkligen in en totalt och ger verkligen en good-feeling. Något som jag inte känt sedan första stegen i A Link to the past och Ocarina of Time. Känslan släppte aldrig och höll sig mer eller mindre spelet igenom. Jag tycker det är svårt att beskriva Skyward Sword, men om jag var tvungen att beskriva det med ett enda ord så skulle det vara: mysigt.

Den grafiska blandningen av Wind Waker's cel-shading och Twilight Princess mer realistiska ton är något som passar spelet perfekt. Miljöerna blir intressanta och både fiender och karaktärer blir snyggt uppmålade. Men även om den "tecknade" stilen är en perfect match, så är den för svag. Jag hade gärna sett att Nintendo tryckte hårdare med kritan och gjort det ännu färgstarkare. Men annars imponerar grafiken verkligen. Det är helt klart bland det snyggaste man kan få på Wii.

Ljudet är inte något man får missa heller. Musiken sattes mitt i prick med stämningsfulla orkestertoner för alla miljöer och man känner sig mer hemma med det. Särskilt tonerna ute i skyn, som är en personlig favorit. Otroligt vackert.

Som spelet gjort sig känt för är Link denna gång ovan moln på en fågel som stiligt prydat Hylian-skölden sedan Ocarina of Time. Friheten som fågeln ger är något jag saknat sedan Wind Waker och är väldigt tacksam för att de tog tillbaks det. Men det är inte bara ovan molnen Link håller sig, utan även såklart nere på jorden. Därnere möts man upp av igenkännande miljöer som skog och öken i väldigt stora områden med pussel och en hel del fiender att ta sig an. Men tyvärr är det lite repetivt med miljöerna. Jag hade gärna fått besöka fler miljöer, precis som i tidigare spel. Twilight Princess är ett bra exempel där man går från varma gröna slätter och helt plötsligt kommer till ett kyligt snölandskap. Men det gör mig ingenting, för jag trivs i varje hörn av miljöerna man möter.

Det största nyheten med spelet är den nya Wiimotion+- kontrollen. Man har kollat extra åt Wii Sports Resort håll och utgått efter bl.a. svärdfäktning och bågskytte därifrån. Och hur kontrollen känns? Helt fantastisk. Trots att jag varit väldigt skeptisk till rörelsekontroll, så har jag nu svårt att tänka mig något annat i spelet och har verkligen full kontroll över Link. Men man får kalibrera då och då, vilket blir frustrerande i de mest intensiva stiderna. Det är en fantastisk känsla när svärdet följer varje rörelse man gör och blockerar med skölden med hjälp av nunchuken. Det ger en mer inlevelse och striderna har aldrig varit lika stimulerande.

Tack vare kontrollen, så blir varje strid ett pussel i sig. Vissa fiender blockerar från olika håll och man måste då tänka först och slå sen. Annars kan det bli kontringar från fiendens sida och göra riktigt ont. Så det gamla Zelda-tänket med att svärda för glatta livet funkar inte i striderna längre.

Det märks verkligen att det tittats på tidigare delar av serien, men till mindre grad. Man får uppleva friheten från Wind Waker när man flyger, hjälpa människor som stött problem som i Majoras Mask och inspirerade fighter från Twilight Princess. Det blir en blandning av det bästa. En perfekt blandad godispåse att gotta sig med.

Måste erkänna att det inte varit lätt att skriva denna recension. Det är svårt att vara Zelda-fanboy och samtidigt vara kritisk. För helt ärligt, så finns det inte mycket att klaga på och det jag nämnt är bara petitesser.

Skyward Sword hör till ett av de bästa i serien och är ett av årets bästa spel.

Det tar dig till skyarna och är en spelupplevelse du bara inte får missa.

(klicka för större)

Myspys med Skyward Sword

2011-11-23T17:02:00.001+01:00

Såhär mitt i arbetsveckan kunde jag inte låta bli att köpa något gott (Cola och Dumle) och verkligen gotta ner mig med Skyward Sword. Som det ska spelas.

Att dö i retrospel

2011-11-22T18:11:00.001+01:00

Allt har sitt slut heter det. När det kommer till TV-spel så svider det varje gång man får se den där Game Over-skärmen. Efter att kanske har kämpat länge och tappert i timmar, så är det helt plötsligt slut. Men det svider att "dö" överhuvudtaget i spel. Men det är bara att bita ihop och försöka igen.
Även om spelet tar slut på det ena eller andra sättet, så har man alltid chansen att börja om och försöka igen. Bland annat därför jag älskar att spela.
Men om man vill se speldöd ur ett kanske annat perspektiv, så kan man vända sig till Youtube. Där finns nämligen ett klipp med blandade retroklipp av karaktärer som dör eller fordon som kraschar och det till tonerna av en 8-bitars version av Mad world.

Det är både vackert och sorgligt på samma gång.

Den blå kuben

2011-11-19T13:01:00.001+01:00

Senaste konsolerna har jag alltid varit sen med att köpa. Brukar bli oftast i slutet på varje spelgeneration. Men det behöver inte vara dåligt. Om man fortfarande är sugen på en gammal Sony Playstation 2, så finns det hur mycket spel som helst att köpa på närmaste Gamestop. Men så är det inte med en viss blå kub, från samma generation, Nintendos Gamecube. Vilket är jättetråkigt. För jag tycker det är en riktigt fin konsol. Men dess popularitet stod sig slätt mot Sonys maskin och ja, spåren är tydliga än idag somsagt.
Men hur tråkigt det än må vara, så tänker jag iallafall hylla den nu en liten stund med lite minnen. Det är nämligen så att konsolen fyller år precis som allt annat i spelvärlden nuförtiden. Hela 10 år fyller Gamecube i år och just idag i USA.

Hösten 2006 så började jag gymnasiet. Var spännande och allt det där. Träffade nya människor och i slutet på terminen så ville en klasskompis sälja sitt Gamecube med två kontroller och ett par spel. Stortsett hela mitt lilla studiebidrag gick åt. Men det var faktiskt värt.
Spel jag fick med var Zelda: Wind Waker, Super Smash Bros. Melee., Need for Speed Underground och Medal of Honor: Frontline. De två förstnämnda spelade jag hela tiden. Särskilt Wind Waker. Den cel-shadade grafiken föll jag direkt för och det blev ett stort äventyr ute på havet med Link. Super Smash Bros Melee fick mig att älska Nintendo ännu mer och jag hittade ett par karaktärer från olika spel jag hade helt glömt bort. bl.a. Samus Aran och Kirby. Efter det så blev det inte så mycket spel. I och för sig så kom Twilight Princess ut ett år senare och efter det köpte jag även Metroid Prime och Super Mario Sunshine. Mitt bibliotek av kub-spel var fattigt, men starkt.

Något jag särskilt verkligen uppskattade med Gamecube var kontrollen. Den hamnar lätt på top-5 av de skönaste kontrollerna genom tiderna. Designen är snygg och den sitter som ett smäck i handen. Den används faktiskt fortfarande till mitt Wii då den är mycket skönare än WiiMoten i vissa spel. bl.a. Mario Kart Wii och Super Smash Bros Brawl. Här lyckades Nintendo verkligen tillskillnad från deras dammbildande tumskadande föregångare till Nintendo 64.

Jag önskar jag la ut mer pengar och tid på att fixa mer spel till Gamecube då det fanns ute i butikerna. Fanns inte mycket, men fortfarande mer än idag. Man kan ha tur att se något Metroid Prime ibland, men oftast ser man gamla sportspel och Harry Potter-spel ingen vill ha. Gamecube-hyllan är dessutom väldigt undangömd oftast. Men Playstation 2 däremot har somsagt stora egna ställ. Det stör mig varje gång jag är i butiken. Visst, den konsolen har ett otroligt bra spelutbud med mängder av titlar i världsklass.
Men min kära lilla blåa kub då? Den bryr sig ingen om. Det släpptes faktiskt bra spel som bör uppmärksammas till den också.

Tack för dessa 10 år, Gamecube. Du blir alltid ett kärt spelminne för mig.

Grattis på födelsedagen, Shigeru!

2011-11-16T15:08:00.001+01:00

Idag fyller du år. Hela 59 år. Det är ingen jubilieumssiffra och jag har egentligen inte mycket till övers för födelsedagar. Men, min käre Shigeru. För dig ska jag undvara lite tid till och berätta mina känslor för.

Jag kommer inte ihåg när jag insåg vem du var för första gången. Du var bara ett namn man såg i sluttexterna efter spelat klart Super Mario Bros. eller the Legend of Zelda till NES. Var bara ett konstigt namn. En i mängden. Men på senare år har jag förstått din storhet mer och mer. Jag menar.. Du ligger bakom bl.a. Donkey Kong, Mario- och Zelda-serierna. För mig är du Nintendo.

Du är också en ganska rolig filur. Sedan två år tillbaka så har E3-övervakning vart en av höjdpunkterna på året och särskilt Nintendos presskonferens. Jag brukar inte vara så bra på namn, men ditt är ett av de få japanska namn jag verkligen kan.
"Ladies and gentlemen.. Mr.Miyamoto!" Så fort du kliver upp på scenen så står världen still för mig. Du kommer alltid upp med ett leende och gör alltid något charmigt. I vissa chattar och forum skrivs det att du beter dig som en clown som vanligt och jag förstår inte grejen. Du gör det bara mer lättsamt och underhållande.

Vad vore världen utan dig? Hur hade spelindustrin sett ut idag? Det har jag frågat mig ibland, men det är bara att tacka och ta emot för det du gjort genom åren. För tacksam är jag verkligen. Dina spel gjorde mig och många andra spelintresserade och du är mannen bakom min favoritserie the Legend of Zelda och världens bästa spel, A Link to the past.

Du är inte längre bara ett obekant namn man såg i eftertexterna som barn, du är en viktig del av spelindustrins historia. Min hjälte.

Grattis på födelsedagen!

Recension: Back to the future - the Game

2011-11-15T09:12:00.000+01:00

Tidsresande har alltid varit något människan har drömt om att kunna utföra. Åka tillbaka och uppleva allt som hände på plats eller ändra på något i historien. 1985 kom en film om synen på hur tidsresande kan gå till under namnet Back to the future (Tillbaka till framtiden på svenska). Den handlar om att tonåringen Marty McFly försöker göra det bästa av sitt liv i samhället Hill Valley. Men det är inte lätt med en familj som är ganska misslyckad och en rektor som är på han, samtidigt som han försöker göra musikkarriär och vara en bra pojkvän. Men en dag ringer Marty's äldre vän Doc och ber honom mötas upp. Doc visar upp sin senaste uppfinning, en tidsmaskin i form av en DeLorean och den kommer förändra deras liv förevigt.. Blir tidsresande i framtid, en parallell nutid och dåtid. Tidsresandet lär Marty och Doc en viktig läxa:
Man ska aldrig störa tiden, det kan bli allvarliga konsekvenser.

Back to the future har alltid varit en av mina favoritfilmserier. Den har charm, action och roliga karaktärer. Plus att åka i tiden är jättespännande. Så egentligen borde det funka jättebra som spel också. Eller? Det släpptes ett par plattformsspel, men de höll aldrig måttet till filmen. De flesta var skit helt enkelt. Så sedan dess har idén om ett spel och även en film bara gått vidare.
Fram tills den 22 december 2010 då Back to the future - the Game släpptes.

Back to the future - the Game är inte bara ett spel baserat på filmserien, det är faktiskt också en fortsättning på filmtrilogin! Det utspelar sig ett halvår efter händelserna i tredje filmen och ibörjan får man se hur Marty saknar Doc. Han sticker till Docs garage (hem?), där det är en utförsäljning på hans ägodelar eftersom Doc inte kunnat betala hyran. Marty räddar något viktigt från att säljas och helt plötsligt så hör han ett välbekant ljud utanför garaget. Han springer ut och där står den. Tidsmaskinen.
Till skillnad från tidigare försök på Back to the future-spel är detta ett peka och klicka-spel. En genre jag inte har någon större erfarenhet av, men faktiskt så funkar det riktigt bra i detta spelet. Man får lösa pussel, gneom att klicka på olika föremål och styra Marty med hjälp av piltangenterna eller pekaren. Det gör det väldigt smidigt och är väldigt avkopplande.

De har fått till miljöerna mitt i prick och man känner sig genast hemma i Hill Valley. Man springer runt på olika platser i staden, både bekanta från filmerna och ett par nya. Oftast får man hålla sig till ett område där man letar ledtrådar och för både kortare och längre dialoger med de karaktärer man möter. Varje karaktär är jätteintressant och bra designat i både utseende och kroppsspråk. Men framförallt har de helt fantastiska röster. Röstskådespeleriet tycker jag är spelets starkaste sida. Inte konstigt med tanke på att de fick med tre röster från den första filmen. Men tyvärr kunde Michael J Fox(som spelade Marty i filmen) bara gästa pågrund av hans sjukdom. Istället fick en nykomling göra Marty's röst. Han heter AJ Locascio och gör ett jättebra jobb som Marty och man tänker inte på att Michael inte gör rösten.

Spelet är uppdelat i fem episoder, där det har hänt något helt fel i tidslinjen i varje del. Storyn binds ihop bra, även om vissa händelser bara känns helt dumma. Men fortfarande intressanta. Spelet är inte direkt utmanande, fastnar man helt så kan få olika tips på hur man ska tillgå, såkallade "hints". Så spelet passar alla, även för den som inte är något större fan av filmerna eller av genren.
Jag tycker att det äntligen hittades rätt spelgenre för Back to the future. Önskar bara de kunde kommit på detta för 20 år sedan. Kanske borde bygga en tidsmaskin och göra något åt saken. Fast då kanske jag hade gjort något fel, så det blivit en enorm tidsparadox så att detta spelet aldrig skapades och hela spelindustrin kollapsar likt Atari's krasch 1983. Så jag skippar nog det.

Back to the future fick tillslut sitt spel värdigt till filmerna. Yeah, thats heavy.

Zeldathon: Resan nådde inte riktigt slutet

2011-11-11T15:39:00.001+01:00

Idag är det en vecka kvar till nästa del av Zelda, the Skyward Sword släpps. Peppen är hög och nedräkningen pågår för fullt. Ni som läst och följt bloggen vet att jag har spelat igenom serien inför detta. Men tyvärr har jag inte hunnit hela vägen fram. Det är många spel att bita igenom på den korta tid jag tog på det.

Såhär ligger jag till i maratonet:
the Legend of Zelda - Klart
Adventure of Link - Klart
A Link to the past - Klart
Link's Awakening - Klart
Ocarina of Time/3DS - Klart
Majoras Mask - Klart
Oracle of Ages/Oracle of Seasons - Klart(Text kommer)
Wind Waker - Mer än halvvägs
the Minish Cap - Ej klart
Twilight Princess - Ej klart
Phantom Hourglass - Ej klart
Spirit Tracks - Ej klart

Jag är ändå stolt över hur långt jag kom och hur långt jag orkade. I slutet blev jag ganska mätt på Zelda faktiskt. Man tycker att det först är en skitbra idé att spela igenom sin favoritserie och så blir det sådär. Men så är det. Men somsagt, Skyward Sword! Det kommer bli kul att äntligen få spela det och här på bloggen blir det både unboxing och en recension på spelet. Efter det så kanske jag återgår och spelar resterande delar av maratonet. Men det är med ett stort kanske.

Men vi får se om Skyward Sword är som alla hoppats på. Ett mästerverk.

Trazhed Pixels svidar om! (igen..)

2011-11-09T20:45:00.001+01:00

Ja, som ni säkert redan sett så har bloggen bytt utseende. Igen. Förnyelse är alltid trevligt, men bara med jämna mellanrum. Men jag kände att jag ville ha något enklare och mer "clean" än den förra designen. Så detta blev resultatet.
Det är inte riktigt klart än. Ska finslipas här och där, ikoner ska bytas ut och färger ska noga väljas ut. Jag experimenterar en hel del.

Men vad tycker ni hittills? Något ni vill ändra eller lägga till? Kom med idéer och förslag! Det hjälper mig! Även de minsta detaljerna

Zeldathon: Majoras Mask

2011-10-31T12:58:00.001+01:00

Den 17 november 2000 släpptes Majoras Mask till Nintendo 64. Nästan 2 år efter Ocarina of Time. Majoras Mask utspelar sig ett par månader efter händelserna i Ocarina of Time. Man får spela som unge Link som denna gång sticker iväg på en personlig resa. Men resan blir inte som han alls tänker sig...

I Hyrule ekar legenden om en pojke. En pojke som mötte ondskan och räddade Hyrule. Landet som gjorde honom till en legend.. Klar med striderna han en gång gjorde genom tiden, så försvann han från landet och ut på en rsa. Ett hemligt och personlig resa. En resa där han letar efter en älskad och betydelsefull vän. En vän som han gick skilda vägar ifrån efter han uppfyllt sitt heroiska öde och tog sin plats i historien...

Månen blickar ut över landet med onda ögon. Den kommer närmre och närmre. Om tre dagar kommer den förstöra hela landet. Hur ska man spendera dessa dagar i sitt hemland? Det är en fråga folket i Termina ställer sig.

Ja, Majoras Mask är sannerligen en annurlunda del i serien. Det har endast fyra tempel och fokuserar mer på sidouppdrag med folket i landet. Man får hjälpa en hel del människor som har problem och antecknar ner det i en bok som kallas "bombers notebook". Men det är bara ett problem. Varje gång man har hjälpt en person under de tre dagar, så får man spola tillbaka tiden(med hjälp av Ocarina of Time) innan månen har hunnit slå ner i landet och det blir ogjort igen. Det är väldigt sorgligt, men i slutändan så blir det bra, men det vet bara spelaren själv om.

Helt ärligt har jag ganska svårt med landet Termina. Det tilltalar mig inte helt. Miljöerna känns tråkiga och ger inte den mysfaktor jag vill ha i ett Zelda-spel. Jag trivs inte helt enkelt när jag spelar. I föregångaren Ocarina of Time som har samma motor, så trivdes jag på varenda pixel av världskartan, men inte i Majoras Mask och tyvärr har jag faktiskt ingen aning. De nya elementen med tid och masker är intressanta och ger något nytt till serien, men det håller inte för mig.
Det mest tilltalande för mig är djupet i karaktärerna och hur levande de är. Att få följa alla under dessa tre dagar är jätteintressant och gör det till att man känner att något händer hela tiden.

Jag vet inte om jag hade sett annurlunda på spelet, om jag hade spelat det som nytt. Men jag måste tyvärr säga att för mig är Majoras Mask sämst i serien av det jag spelat hittills. Men det gör det inte till ett dåligt spel. Det är faktiskt en väldigt spännande upplevelse om man vill ha något annurlunda i serien. Även om Termina är ett land jag inte vill besöka igen.

Nästa gång blir det Gameboy-spel gånger två: Oracle of Ages och Oracle of Seasons.

Kolla också in tidigare spelade titlar i Zeldathon:
the Legend of Zelda
the Adventure of Link

A Link to the past

Link's awakening

Ocarina of Time/3DS

Sången om Zelda 2

2011-10-28T15:41:00.002+02:00

På internet kan man hitta det mesta, bara man söker tillräckligt. Jag har hittat något passande till det pågående Zelda-maratonet. Det är en catchy låt om Zelda 2 med en gnutta humor. Den har den mesta musiken från spelet och artisen bakom är föredetta Duane & BrandO.

Lyssna inte bara, kolla även det fantasiska arbetet i videon:

En virtuell spelhylla

2011-10-24T20:06:00.000+02:00

Som vanligt är jag sen med att upptäcka något. Denna gång gäller det Steam.

Det är ett underbart program, som jag upptäckt mer bara senaste året. Innan dess såg jag det mer som en klient för spelande av bara Counterstrike och Half-life, typ. Var så mer förr vad jag vet, men Steam är så mycket större nu.

Varför uppskattar jag programmet då? Först och främst är det spelen som är lätt tillgängligt i butiken. Både det senaste och äldre. I den senaste konsolgenerationen äger jag bara ett Wii, så då missar jag en hel del spel att gotta ner mig i. Men många av de spelen finns på Steam, vilket glädjer mig. Men är såklart inte samma känsla på datorskärmen, men jag får också uppleva spelen iallafall. Finns även retrospel att upptäcka, med mycket av Segas klassiker och lite nyretro-titlar.
Till en del av spelen släpps även demo's att prova på. Det påminner mig om gamla tider, då man köpte Playstation-magasinet bara för att få prova på de senaste spelen. Så demos kollar jag efter extra mycket på Steam och har hittat ett och annat intressant spel. Det som är intressant hamnar direkt i önskelistan, som är en funktion som jag även den uppskattar.
Är det ett spel man vill ha, så kan man sätta det i sin önskelista för senare köp eller ifall man är snäll nog att ge som gåva. Vilket är jättebra, så har man stenkoll på vad som ska sättas i biblioteket.

Såhär ser min virtuella spelhylla just nu.

Men framför allt är det biblioteket jag uppskattar. Att ha alla spel på datorn samlade i ett bibliotek och fint upplagt. Jag gillar att ha struktur på min spelsamling, så det tycker jag Steam har lyckats bra med. Även spel som inte finns på Steam's butik, kan man lägga in och då ha allt i den virtuella spelhyllan.

Sedan så är det en väldigt social klient där man kan ha en trevlig stund med sina vänner, både i krig och kärlek. Vill du spela med mig? Sök efter Trazh.

Ja, vad jag försöker säga är att..

Jag gillar Steam.

Zeldathon: Ocarina of Time/3DS

2011-10-20T19:40:00.001+02:00

Den 11 december 1998 släpptes Ocarina of Time i Sverige till Nintendo 64 och det gjorde ett stort kliv i serien. Ett stort kliv rakt in i 3D. Det blev en världssuccé och anses av många människor fortfarande som världens bästa spel. Men är det lika bra idag, som då?
Spelet har även fått en remake, vilket jag spelade igenom...

I en skog i landet Hyrule, lever ett folk som kallas Kokiri. En av dom, Link, har svårt att sova om nätterna för att han har ständiga mardrömmar. En morgon är inte annurlunda och det är alltid samma mardröm. Det är stormigt och han står framför ett mystiskt slott. En ryttare, bärandes på en flicka, rider förbi. Flickan tittar på Link som om hon vill säga något. Sedan dyker en annan ryttare upp. Det är en man i mörk rustning, som kollar ondskefullt på Link. Sedan vaknar han.

"LINK! HEJ! VAKNA, LINK! Great Deku Tree vill tala med dig!"

När Link öppnar ögonen, ser han en fé svävandes framför honom. Fé'ns namn är Navi och har kommit för att hämta honom till Great Deku Tree. Nyvaken och något förvirrad beger han sig till trädet..

Ocarina of Time var för mig, och många andra, jättestort när det kom. Men jag fick inte prova det själv förrän ett par år senare, men oj, vad jag spelade det då. Det är fortfarande det Zelda-spel jag spelat igenom flest gånger och lika njutbart varje gång. I Ocarina of Time blev man presenterad till alla de raser som lever i Hyrule och vilka de sju sages är. Man får också veta mer om legenden om trekraften. Hyrule är större än någonsin och det är en trevlig upplevelse att springa runt i världen och undersöka varenda vrå. Det finns en hel del att upptäcka.

Har alltid sett Ocarina of Time som en oslipad diamant. Det är ett spel i toppklass, men har en hel del skavanker:

- Kameran (!)
- Kontrollen
- Osmidigheten med föremål och menyn.
MEN... Allt detta har fixats i den remake som släpptes i somras. Så den oslipade diamanten har blivit en diamant! Men även om Ocarina of Time har fått en remake, så håller originalet lika bra idag som då. Det är en odödlig klassiker.

Mitt Zelda-spelande fortsätter på Nintendo 64 med uppföljaren Majoras Mask, som ni får läsa om nästa gång.

Kolla också in tidigare spelade titlar i Zeldathon:
the Legend of Zelda
the Adventure of Link

A Link to the past

Link's awakening

Retrospelat tar paus

2011-10-12T11:54:00.000+02:00

Att ha för mycket bollar uppe i luften på en gång är inget jag är bra på. Kanske för att jag är en värdelös jonglerare. Men jag gjorde misstaget att börja på ett Zelda-maraton samtidigt som jag gav mig in på JRPG-klassikern Chrono Trigger (läs första intrycket här). Försökte med att spela det parallellt men nej, det funkade inte. Sen så är självklara saker som plugget och det social livet som tar tid.

Så jag har beslutat att ta paus från Retrospelandet ett tag, tills maratonet är klart och efter Skyward Sword spelats igenom.
Men av det jag har hunnit spela av Chrono Trigger är jag väldigt imponerad av och ser fram emot att verkligen få ta tid med spelet. Sen även andra retrospel. Börjat upptäcka mer och mer smidigheten med Steam och Virtual Console, så ska bli både mer klassiska PC-spel och lite andra plattformar jag varit nyfiken på.

Men så ligger det till iallafall. Börjar närma mig slutet på Ocarina of Time. Vi får se om jag hinner spela igenom de flesta i Zelda-serien innan 18e november.

Zeldathon: Link's awakening

2011-10-11T22:57:00.003+02:00

A Link to the past blev en succé till Super Nintendo och anses av många vara världens bästa spel. Skulle nästa spel kunna matcha det? Den 18e november 1993 släpptes Link's awakening till den bärbara konsolen Gameboy och det var lite annorlunda gentemot sin föregångare...

Efter att ha besegrat Ganon och gett fred till Hyrule, börjar Link efter ett tag känna sig rastlös och behövde spänning. Han beger sig för att träna i andra länder och efter tag beger sig sedan tillbaka. Men på tillbakavägen möts han upp av en storm ute på havet och skeppet blir träffad av en blixt.
Link flyter iväg och hamnar på en ö medvetslös. En kvinna vid namn Marin,som bor på ön, hittar honom och för han till hennes hus. När Link vaknar berättar Marin för honom att han hamnat på ön Koholint..

Pixelkonst.

Ön Koholint är verkligen en speciell ö. Den är bebodd av trevligt folk, men också av monster som finns i diverse olika miljöer på ön. Träsk, öknar, berg, skog. Det är här Link's fjärde äventyr utspelas och det första bärbara Zelda-spelet. Jag har spelat igenom det tidigare, men då var jag inte så jätteimponerad. Men nu när jag tagit an mig det ännu en gång, så har jag ändrat uppfattning. Insett en hel del; För att endast vara ett bärbart spel, är det fantastiskt. Det experimenterades en del och lades till lite nya element som passar perfekt och gör det väldigt underhållande. Förmågan att hoppa(med hjälp av ett föremål), att använda två olika föremål på en gång och lite annat gjorde det som en uppfräschning av serien.

Historien fångar upp en direkt i början och håller en kvar till slutet, med hjälp av väldigt intressanta karaktärer och kreativa händelser. Spelet innehåller t.o.m gäster från andra Nintendo-serier, speciellt Mario. Man får bl.a. träffa Goombas, Dr.Wright från SimCity och Kirby (!).

Någon jag är speciellt imponerad av är de väldigt snygga cutscenes som dyker upp på vissa ställen i spelet. Särskilt i introt. Det är ren pixelkonst och som jag ärligt funderar på att göra något av och hänga upp på väggen.

Link's awakening bevisade att Zelda även gjordes bra på Gameboy med bra musik, ett spännande äventyr och intressant upplägg. Inte så konstigt att det gjordes en remake på det till GBC. Sugen på det? Köp det om du har ett Nintendo 3DS.

Från 2D till 3D.. Ocarina of Time.

Mer om det nästa gång.

Kolla också in tidigare spelade titlar i Zeldathon:
the Legend of Zelda
the Adventure of Link

A Link to the past

Zeldathon: A Link to the past

2011-10-05T09:50:00.000+02:00

3 år efter Adventure of Link, släpptes A Link to the past i Europa till Super Nintendo, den 24e september 1991. Man gick tillbaka till rötterna i the Legend of Zelda och detta spel fick en väldigt djup bakgrund och man fick bland annat veta mer om ursprunget till trekraften.
Ska inte dra hela historien, men om ni är intresserade, så läs här: Länk

Prolog:
En natt väcks du av en flickas röst. Hon pratar med dig telepatiskt.
Du hoppar upp i sängen ovetandes om rösten var en dröm eller verklighet. Utan att lämna sängen, ser du din farbror, som borde egentligen sova vid den här tiden, påväg ut stridsklar.
"Jag kommer tillbaka imorgon bitti", säger han innan han beger sig iväg. "Lämna inte huset."
Du ser honom gå iväg med familjens svärd i sin ena hand och sköld i den andra. Den här natten är inte som någon annan och ställer flera frågor.. Vem är Zelda? Var har din farbror gått och varför?
Zelda kallar på dig och trots det din farbror har sagt, så tar du en lampa och lämnar huset. Ut i den regniga natten...

I A Link to the past, gick man somsagt tillbaka till rötterna. Vilket jag är tacksam för. Hade de fortsatt på RPG-spåret i Adventure of Link, så vet jag inte hur det hade sett ut.
Men det blev inte en direkt fortsättning till de två första spelen, istället gick de bakåt. Därav ordleken, A Link to the past. Man får veta mer om trekraften och dess bakgrund. Men mycket ny historia kommer till här som används i resten av serien. Det är nämligen i detta spel man får för första gången veta om bl.a. Sages, Mästar Svärdet och Trekraftens viloplats. Allt detta kan man få reda på i spelets manual och i intro't. Alltså redan innan man ens hunnit spela, så finns det mycket gott att fördjupa sig i.

Man blir fast i spelet redan från början. När Link vaknar upp och beger sig ut i den regniga natten.. Det är bland de bästa spelupplevelserna jag haft. Spelet fortsätter nästan i samma sköna känsla rakt igenom. Inte på samma nivå som introt, men helt klart i högsta klass. Men så är A Link to the past mitt favoritspel också och dessutom världens bästa spel, i mitt tycke.
Den skönaste stämningen, den bästa musiken, pixelperfektion och underhållning. Det vinner i alla kategorier alltid. Det enda jag aldrig förstått är hans rosa hår, men det är bara charmigt.
Jag älskar detta spelet så mycket att om man röntgar mig, så ser man ett pixelhjärta.

Det är ett spel som måste upplevas av alla någon gång i livet. (Kanske något för Erik och Mackan's program "99 saker man måste göra innan man dör"?)

Nästa gång blir det bärbart Zelda. Link's awakening!

Kolla också in tidigare spelade titlar i Zeldathon:
the Legend of Zelda
the Adventure of Link

Mario fyller 30 år!

2011-10-03T22:37:00.001+02:00

Förra året var det 25-årsfirande för Mario sedan Super Mario Bros. släpptes 1985. Men egentligen är han 30 år. För i år är det 30 år sedan han syntes för första gången i arkadspelet Donkey Kong, då under namnet Jumpman. Har gjorts en 18 minuter lång video för att sammanfatta hans liv, som är både välgjord och mysig.

Grattis Mario! Vi älskar dig!

En ordlek som spridit sig som en epidemi

2011-10-02T19:36:00.001+02:00

Har du Wordfeud?
Nej, vad är det?
Så började det och jag fastnade direkt. En hel värld av konsonanter och vokaler öppnades för mig direkt i mobilen. Ja, eller Alfapet helt enkelt och jag ska inte gå vidare in på hur spelet går till. De flesta vet om det redan. Men det som är intressant är inte själva spelet, utan det är hur snabbt det har spridit sig.
Jag kallar det för "Wordfeud-epidemin" och den har märkts av varje dag sedan jag började tidigare i veckan.
Det började i plugget. En klasskompis tipsa om det för mig, sedan börja en annan och sedan en annan. Slutade med att samma dag satt nästan alla i klassen med sina mobiler på kafferasten och t.o.m i matsalen. Så har det inte varit innan. Någon kanske kollade facebook eller sms lite snabbt. Men istället sitter de och klurar på om det där eller det är ett ord. Märktes också på en lektion när helt plötsligt en klasskompis utbrister "Fan, jag har för mycket konsonanter!". För första gången detta läsåret ber en lärare oss om att stänga av mobilerna under lektionen.

På fredagskvällen var jag ute på krogen och hade det trevligt, men när jag var påväg till bussen hemåt, så hörde jag ett gäng ganska onyktra människor stå och diskutera Wordfeud. Eller jag uppsnappade bara själva namnet, men var lite otippat att höra om det. Dagen efter satt jag på bussen och spelade. Efter att ha gjort det nästan hela resan, var en tjej påväg att kliva av bussen. Men hon stannade till, vände mot mig och sa "Wordfeud" med ett leende. Jag borde ha varit förvånad, men nej, jag har blivit väl medveten om storheten med den mobila versionen av det klassiska brädspelet.

Men jag kan inte låta bli att undra: Vad är det som drar alla dessa människor med att spela det? Är det så kul att leka med ord?
Om jag utgår efter varför jag själv gillar det, så är det ganska självklart. Det är skitkul och en ganska enkel, men väldigt smart idé. Att plocka upp mobilen och spela det närsomhelst, varsomhelst och mot vemsomhelst gör att man alltid har något att göra och klura på. Låta det bara ligga i fickan och plocka upp när man känner för att lägga ett ord på 6 bokstäver. Det är som att det blir en del av sitt liv, bara sådär.

Samtidigt som jag skrivit detta, så har jag försökt klura ut ord på Ö. Det borde säga en hel del om spelets tilldragelse. Vill ni spela med mig? Sök efter Trazzh.

Zeldathon: the Adventure of Link

2011-09-28T20:41:00.001+02:00

Efter succén med the Legend of Zelda, så släpptes en uppföljare lite mindre än ett år (26e september,1988) senare i Sverige. the Adventure of Link. Men spelet var inte riktigt vad spelarna hade väntat sig...

Ett par år efter att Link hade besegrat Ganon, strax före hans 16-års-dag, så upptäcker han ett konstigt märke på hans vänstra hand och han söker upp Impa för svar. Hon för honom till ett torn i slottet och visar upp en mö som är i en djup sömn. Impa berättar att det är prinsessan Zelda, men inte den Zelda som han hade räddat ett par år tidigare. Hon berättar vidare om att för länge sedan så försökte Hyrule's prins få tag på Trekraften. Men Zelda vägrade att berätta för honom var det var gömt. Prinsen gav sig inte och anlitade en magiker för att få informationen från henne. Hon gav fortfarande ingen information och trollkarlen la en förbannelse över Zelda som gjorde att hon föll i en djup sömn, som också ledde till hans egen död. Prinsen försökte att omvända förbannelsen men misslyckades och placerade henne i ett av slottens torn. Han beslutade att efter den dagen skulle alla kvinnor födda i kungafamiljen få namnet Zelda, i minne till henne..

Impa berättar för Link att märket på hans hand betyder att han är den utvalda hjälten för att väcka Zelda. Hon ger honom en kista innehållandes sex kristaller och med dessa ska han placera alla i sex olika tempel i Hyrule. Detta för att öppna det stora palatset, som innehåller modets trekraft, som har kraften att väcka Zelda. Link tar kristallerna och beger sig ut mot palatsen. Men vad han inte vet är att följeslagare till Ganon är ute efter hans blod, så att de kan väcka sin mästare...

Åsikt och tankar:
I Adventure of Link började man experimentera med rollspelsinslag, som t.ex. sidoscrollning, färdighetspoäng och magier. Det blev alltså något helt annat än första spelet. Men mycket kändes igen ändå.

Ett Zelda-spel som action-rollspel tycker jag faktiskt funkar väldigt bra. Till viss grad har det fortfarande någon Zelda-känsla över sig, men detta är helt klart det mörkaste spelet. Många fiender är skrämmande och miljöerna också. Det är långt ifrån charmigt. Så om någon söker ett Zelda med mörkare tema, här har du det. Trots sin olikhet till resten av serien, så är detta ett av mina favoriter. Det är det första spelet jag spelade i serien, har fantastisk musik och är, trots sin svårighetsgrad, väldigt underhållande.
Finns en intressant koppling till en senare del också. Alla byar utom ett delar namn med karaktärer i Ocarina of Time till Nintendo 64.
the Adventure of Link är ett bra spel i sin genre och ett intressant spel i serien. Men jag är faktiskt glad att de inte fortsatte på det spåret i nästa spel..

..som är A Link to the past. Mitt favoritspel.
Det får ni läsa om nästa gång.

Kolla också in tidigare spelade titlar i Zeldathon:
the Legend of Zelda

Battlefield 3 jämförelse: PC vs PS3

2011-09-27T14:13:00.001+02:00

Den öppna betan för Battlefield 3 drar igång på torsdag (29e september) för Windows, PS3 och Xbox 360. Men tills releasen kanske det kan vara svårt att bestämma sig för vilket format man ska spela det på.

Här är en jämförelsevideo mellan PC och PS3:

Självklart är det här ett skämt mot såkallade "PS3 fanboys". Men för min egen del tycker jag bara att det är kul och väldigt snyggt gjort. Äger ingen Playstation 3 själv, men skulle lätt överväga att köpa en för att spela den versionen.

Det såg helt klart snyggast ut.

Zeldathon: the Legend of Zelda

2011-09-27T10:54:00.000+02:00

Den 15e november 1987 släpptes the Legend of Zelda till NES i Sverige och ett legendariskt äventyr hade börjat. Det första Zelda har en djupare story än man kan tro. Detta är sagan om Link's första äventyr, som jag tog friheten att kopiera direkt ur spelmanualen, för att det är både välskrivet och episkt :

För länge, länge sedan befann sig världen i ett tillstånd av kaos..
Mitt i detta kaos fanns ett litet kungadöme som hette Hyrule. I Hyrule fanns en legend, som vandrade från generation till generation. Legenden handlade om "Trekraften"; 2 gyllene trianglar som ägde magiska krafter. Den ena var kraftens trekraft och den andra vishetens trekraft.
En dag invaderades detta fridfulla kungadöme av en fientlig armé som stal kraftens trekraft. Denna armé leddes av Ganon, ondskans och mörkrets mäktige prins. Zelda, som var prinsessa över Hyrule, lyckades i sista stund dela upp vishetens trekraft i åtta fragment och gömma dem på olika platser i landet undan Ganon's giriga händer. Samtidigt bad Zelda sin mest lojala hovdam, Impa, att i största hemlighet bege sig in i landet för att hitta en man med tillräckligt mod att störta och förgöra Ganon.
När Ganon fick reda på Zeldas avsikter blev han rasande och fängslade henne samt skickade ett uppbåd att fånga Impa. Korsande höga berg och mörka skogar flydde Impa för sitt liv undan sina förföljare, men till slut sinade hennes krafter och Ganons soldater omringade henne. Allt tycktes vara slut när plötsligt en ung man dök upp till undsättning, drev Ganons soldater på flykten och räddade Impa från ett öde värre än döden.
Hans namn var Link.
Av en ren slump hade han kommit förbi när Impa blev omringad. Impa berättade för Link om prinsessan Zelda och Ganon. Eftersom Link var en modig och rättskaffens man åtog han sig omdelbart att försöka rädda Zelda ocgh förgöra Ganon. Men Ganon hade kraftens trekraft och utan de åtta fragmenten av vishetens trekraft skulle Link vara chanslös. Först måste Link finna de åtta fragmenten och återställa den magiska triangeln, ty utan dessa var Ganon alltför övermäktig. Vägen till Ganons näste i Döda Bergen var svår och farofylld.
Klarar Link att förgöra Ganon och rädda prinsessan Zelda?

Åsikt:
Det första Zelda... Vad hade jag spelat idag om inte detta hade släppts? Vem hade jag varit? Det är frågor man kan ställa sig. the Legend of Zelda är en viktig del i spelhistorien och det är ganska stort och avancerat för ett konsolspel från den tiden. Det hade t.o.m sparfunktion.
Men det som för mig gör det intressant (förutom att det är det första) är hur pass fritt det är. Man behöver inte ens ta templen i ordning (nästan). Man kan gå vart man vill och bara utforska.
the Legend of Zelda tillhör inte något av mina favoriter i serien, men det är fortfarande väldigt underhållande och har en betydande roll, för att det är somsagt det första. Detta blev också mallen för kommande spel i serien.

Fast först gjorde de ett sidospår med namnet the Adventure of Link, som ni får se nästa gång.

Zeldathon 2: Uppdatering

2011-09-26T09:56:00.000+02:00

Har kommit halvvägs igenom the Legend of Zelda. Ska börja på det 5e templet och har plockat alla föremål ute i världen som finns att få tag på. Yes, jag har Magic Sword nu.

Men tyvärr ser det ut som att jag får spela ensam i fortsättningen. Orsakerna kan jag inte säga, men min kompis hänger inte med på maratonet.
Tycker det är synd, för skulle vara kul att ha en gäst för en gångs skull här på bloggen. Inte bara därför. Skulle nämligen också vara intressant med en åsikt från någon som inte har spelat de flesta delar av serien redan.

Men så kan det vara ibland.

Första intryck: Chrono Trigger

2011-09-25T17:00:00.000+02:00

Lagom till att hösten kommit igång på riktigt, så har jag såklart blivit krasslig och åkt på en förkylning. Det är väl inget direkt speciellt med det, men jag tappar lusten till att allt då. Förutom att knarka halstabletter och te, så blir det en del film, men det blir jag bara sömnig av. När jag tittade igenom spelhyllan, så kändes alla spel bara tråkiga. Men ville ha något att fördriva tiden med..
Så jag satte igång mitt Wii och gick in på Virtual Console. Då hittade jag något jag varit nyfiken på länge och som släpptes till VC i maj:
Chrono Trigger

Efter nedladdningen, så satte jag mig bekvämt i fåtöljen med en kopp té och drog igång spelet. Efter att ha spelat igenom mycket av Squaresoft's klassiska titlar, så kände jag igen mig ganska väl. Men något var annurlunda. Chrono Trigger är något helt eget och jag måste säga att jag har fallit direkt. Storyn fångade upp mig och mellan te-klunkningarna, så har jag njutit av varje sekund. Den grafiska stilen känns nästan lite före sin tid också. När jag kom ut i världen, så var min första tanke: Oj, vad snyggt..
Striderna har varit intressanta, även om jag inte har provat på det djupare än. Men det känns lite som en blandning av Secret of Mana och Final Fantasy. Inga random encounters! Oj, vad jag gillar och uppskattar det.
Konceptet med tidsresande känns spännande och var längesen ett JRPG fångat min uppmärksamhet på det här sättet.

Nu har jag visserligen bara spelat i ca en timme, så finns inte mycket att säga. Men det var mina första tankar och känns som att jag har mycket att se fram emot. Tror jag iallafall.

Att vara krasslig och förkyld känns inte så pjåkigt längre.

Zeldathon 2

2011-09-24T14:19:00.000+02:00

Det är mindre än två månader kvar tills the Legend of Zelda: Skyward Sword kommer ut i Sverige. Ja, nedräkningen är i full gång, men jag tänker fylla ut mina Zelda-behov innan dess. Tills releasen så ska jag spela igenom de flesta delarna av serien, eller ja, de jag hinner och känner lust för. Precis som jag gjorde förra sommaren. Men den här gången är jag inte ensam. Min käre vän, Jimmy Johannesson ska vara med och vi ska spela igenom det tillsammans.
Jag kommer skriva lite kort om varje spel och sedan kommer ni får höra en snabb åsikt från båda av oss.

Och vad börjar vi spela? Från början förstås. Till seriens ursprung, 1986:
the Legend of Zelda.

Vi gör inte detta bara för Skyward Sword-releasen. Vi gör det även som en hyllning till de 25 år som serien levt och till dess fader, Shigeru Miyamoto.

Så häng med oss till Hyrule. Tills nästa nya äventyr börjar den 18e november.

(INLÄGGET HAR BLIVIT UPPDATERAT: Länk )

Retrospelat: Metal Gear Solid

2011-09-23T16:49:00.001+02:00

Innan jag började spela Metal Gear Solid, så hade jag hört väldigt mycket om det. Världens bästa spel, bästa spelet till playstation och liknande. Jag har genom åren tagit dessa ord med en axelryckning och bara låtit det vara. När vi skaffade ett Playstation hemma så var det fortfarande plattformsspel som gällde för mig och istället för Metal Gear Solid, så blev det titlar som Crash Bandicoot och Spyro the Dragon. Inte hade det heller hjälp att jag hade Metal Gear till NES och tyckte det var skit. Men nu, sisådär 13 år senare, så har jag äntligen spelat igenom det.

Jag måste säga direkt att jag är väldigt imponerad av Metal Gear Solid. När jag ser tillbaka på ett Playstation-spel, så känns grafiken lite utdaterad. Men Metal Gear Solid håller faktiskt än idag. Visst, grafiken är lite kantig och det är som att det ligger ett grynigt filter över, men det är fortfarande snyggt på sitt vis. Miljöerna är väldigt grå och hade gärna varierat, men samtidigt gav det en mysig stämning. Karaktärernas ansikten är lite livlösa, men det är begränsningarnas fel och förstör inte upplevelsen. Precis som Solid Snake, så är spelet en överlevare och har stått emot tidens tand.

Trots livlösheten i ansiktsuttrycken, så känns Metal Gear Solid väldigt levande i sitt berättande. Varje karaktär man träffar på är intressant och röstskådespeleriet tror jag är bland det bästa jag har hört. Man dras verkligen in i varje händelse och händelserna är många. Spelet är inte särskilt långt (jag tickade på strax över 10 timmar), men det är fyllt till max med starka ögonblick och actionscener att man inte tänker på längden alls. Det är allt från typiska hollywood-actionscener till lite djupare samtal mellan karaktärer. Karaktärerna växte med mig ju längre in jag kom i spelet och alla är minnesvärda. Även "statister" såsom soldaterna som patrullerade runt.

Jag nämnde i mitt första intryck att jag hade lite problem med kamera och kontroll i början. Det var som jag trodde. Jag var bara ovan vid båda. Men om man tittar på kontroll, så kunde den finslipats ytterst lite med något jag saknade. En förstapersonsvy, medans jag skjuter. Jag vet inte om det hade tillfört till gameplayet jättemycket, men jag saknade det vid flera lägen. Fast att behöva skjuta ner sina fiender var något jag lärde mig att undvika. Min annars "gå in och döda allt jag ser"-stil funkade inte så bra i det här spelet och gjorde att jag fick anpassa mig och det funkade bättre än förväntat.

Metal Gear Solid var en intressant resa. Jag tror att jag aldrig spelat något liknande. Ja, förutom NES-spelet då, men det ska man nog helst inte räkna in. Det här var en helt annan upplevelse. Känns som Hideo Kojima har verkligen tänkt till och jag tror att jag börjar förstå varför människor pratar så gott om honom. Kändes som han ville lura spelaren med lite händelser som snurra till det i huvudet och det lyckades han med mig flera gånger. Tänker inte berätta vad, men ni som spelat spelet förstår nog vad jag menar.
När jag satte i skivan, så visste jag inte vad som väntade. Jag hade bara somsagt hört goda ord om det. Men när eftertexten tillslut började rulla, så var jag fylld med obeskrivligt mycket känslor.
Kan faktiskt inte beskriva vad jag kände. Men en sak stod klart för mig.

Jag förstår nu. Jag förstår storheten med Metal Gear Solid. Det är en spelupplevelse jag alltid kommer att minnas.

Gameboy + Super Smash Bros = Super Smash Land

2011-09-18T21:04:00.002+02:00

Gillar du Gameboy? Gillar du Nintendo's karaktärer?
Då måste du prova nyutkomna Super Smash Land. Det är ett fangjort spel som är en demake på Super Smash Bros-serien. Det är skapat av Dan Fornace och det är väldigt underhållande, man känner väl igen sig. Det är inte särskilt stort, så det känns väldigt passande i sin Gameboy-grafik. En nyhet är att Mega Man finns i spelet, en karaktär som har varit väldigt eftertrakad och saknad av fans i serien.
Jag tror att jag börjar närma mig mitt drömspel..

Intervju
Ladda ner

Video: Kakariko Village i Minecraft

2011-09-13T21:35:00.001+02:00

I Minecraft gäller det att hålla sig sysselsatt och det gjorde jag verkligen i våras. Då byggde jag hela Kakariko Village från Ocarina of Time. Var en hel del förberedelser med att skissa upp och ordna plats. Men jag var först själv och efter ett tag så hakade min kompis på också. Jag har visat screenshots på det tidigare här på bloggen.

Men här är äntligen videon på detta!

NES - 25 år i Sverige

2011-09-04T14:38:00.000+02:00

I torsdags den 1a september, så var det hela 25 år sedan Nintendo Entertainment System (NES) släpptes i Sverige. Konsolen som gjorde revolution i världen och som många människor kan berätta en och annan historia om. Vilket jag tänker göra. Som en hyllning till dessa 25 år, så har jag gjort en lista på mina favoritspel jag hade som barn och mina minnen till de:

Fem NES-favoriter jag hade som barn

5. Sportspel
Jag har aldrig varit ett jättefan av sport och det gäller även sportspel, men som barn så var det något jag verkligen trivdes med att spela. Track and Field, Blades of Steel, Double Dribble, Nintendo Soccer och ett par till var något som gick varmt. Oftast i sällskap med någon. Att ta en match med pappa eller kompisarna var väldigt underhållande och ibland även intensivt. De spelen håller än idag och är de enda sportspel jag spelar.

4. Ducktales 2

Jag vet inte hur min uppväxt hade sett ut utan alla Disney-serier som gick på TVn och inte minst Ducktales. Så när när min pappa hade köpt hem spelet Ducktales 2 så var jag den gladaste pojken i världen. Det spelades jämt, även på heta sommardagar och jag satt som klistrad framför TVn och letade efter alla hemligheter. Hemligheterna blev extra roliga när jag fick knäppa pappa på näsan, eftersom han inte fann alla som jag gjorde. Men det som gör Ducktales 2 extra speciellt för mig är att det är det allra första spelet jag spelade igenom och därför ett av mina största spelminnen.

3. Teenage Mutant Ninja Turtles
Precis som alla andra barn, så var jag helt beroende av ninjasköldpaddorna. De var de coolaste man visste och jag hade stortsett allt man kunde få tag på. Så TMNT blev snabbt en favorit på NES'et. Egentligen är inte spelet så jättebra, men trots det så älskade jag att spela det, bara för att få vara mina idoler. Finns mycket glädjefulla minnen med spelet. Som att jag klättrade upp för bokhyllan bara för att få tag på det. Men finns även ett och annat minne, som man vill helst slippa. Kommer någon någonsin glömma den hemska vattenbanan? Inte jag iallafall.

2. Super Mario Bros. 3
Här föddes min kärlek till plattformsspel. Det första och andra Mario-spelet var bra, men Super Mario Bros. 3 var verkligen i en klass för sig och helt klart ett av de bästa spelen till NES. Med åtta världar med olika teman, mycket power-ups och bonusspel, så blev det många timmars underhållning. Men saknaden av sparfunktion(som ett password-system) ledde till att NES'et fick stå på i långa perioder och det var inte alltid uppskattat av mamma och pappa. Men började gärna om och om igen, för så bra var det.

1. Zelda 2: The Adventure of Link
Förstaplatsen är given för mig. Zelda 2 är min första kontakt med serien och därför har stor betydelse i min egen spelhistoria och som Zelda-fan. Det var kul, men samtidigt lite läskigt som liten grabb. Gömde mig så fort Game Over-skärmen kom upp och miljöerna var nästan för mörka. Svårighetsgraden är välkänt, men trots den så fortsatte jag. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att Zelda 2 blev en favorit. Det kan vara byarna, en hel värld att utforska eller slotten. Nej, jag tror det var för att jag kände att jag var på ett äventyr som var både kul och utmanande. Men orsaken spelar inte en stor roll för en liten grabb, man bara älskade spelet helt enkelt. Här startade min Zelda-resa och kommer föralltid ha en egen speciell plats i mitt hjärta.

Det var min lista och här är en video på 100 NES-spel i 10 minuter:

Vilka hade ni som favoriter eller vilka minnen har ni med NES?
Berätta gärna!

Tänd ett ljus för alla Goombas

2011-08-15T19:26:00.002+02:00

Under åren har gamers världen över stampat Goombas, svärdat octoroks och farmat imps för exp. Men har vi tänkt på hur de känner sig? Att de kanske har ett eget liv förutom att göra det surt för oss? Att vi helt enkelt inte bryr oss..
Fienderna sjunger ut om detta och det är riktigt vackert;

Detta fina klipp är skapat av Brawl in the family, som gör små parodier i form av seriestrippar baserat på karaktärerna från Super Smash Bros Brawl. och relaterade.
Skapare som Brawl in the family gör mig glad. Att spel är mer än bara spel är ett ämne jag håller kärt. Det är konst på alla sätt och vis.
Kolla in hemsidan för mer konst: http://brawlinthefamily.keenspot.com/

Mega Man's återkomst

2011-08-05T10:49:00.001+02:00

När Mega Man kom tillbaka i ett helt nytt spel, så var det något som verkligen uppskattades i spelvärlden. Men var Mega Man fortfarande i form efter varit inaktiv i så lång tid?

Assassin's Creed, 20 år tidigare

2011-07-31T11:56:00.000+02:00

Aldrig varit något större fan av Assassin's Creed-serien, men som ni kanske vet vid det här laget, så älskar jag pixelart. Youtube-användaren MajamiHiroz sysslar med pixelanimationer och har gjort en härlig parodi på spelet.

Första intryck: Metal Gear Solid

2011-07-30T13:25:00.000+02:00

Man säger att första intrycket är viktigt, så jag tänkte börja dela med mig av det under mitt retrospelande. Jag har börjat spela Metal Gear Solid till Playstation.

Smygande har aldrig varit riktigt min grej. Jag har alltid varit den som rushat och slaktat mig fram genom spel. I t.ex. Ocarina of Time hade jag väldiga problem att ta mig in till slottet. I Metal Gear Solid är det inte annurlunda.
Så när jag börjar spela är det som att kasta en som inte kan simma ner i en pool. Smygandet börjar direkt och jag får, som väntat, problem att bara ta mig igenom första segmentet. Soldater till höger och vänster samtidigt som jag försöker lära mig kontrollen och hur spelet funkar. Efter ett antal Game Over börjar jag få till det och kunde ta mig vidare. Bara det kändes som en bragd.

I spelets inledande händelser har jag blandade känslor. Ja, Metal Gear Solid är ganska tidig 3D och det märks, men det är väldigt snyggt för sin tid. Av det jag sett är det inget jag stört mig på grafiskt. Men finns andra saker har jag stört mig på. Kontroll och kamera. Kontrollen känns lite jobbig just nu, men blivit bättre och det är väl bara ovana det handlar om mest. Men kameran däremot vet jag inte riktigt hur jag ska känna. På ett sätt känns den kontrollbar och samtidigt inte, kan vara ovana där med. För tidigt att säga än så länge.
Men jag är imponerad hittills. Det är nervkittlande att smyga och gömma sig för soldater. Det blir som kurragömma när man var liten. Sedan när man lyckats att ta sig fram, så kommer en cutscene som taget direkt från hollywood med imponerande röstskådespelare. Det är väldigt skönt att bara släppa kontrollen och bara titta på vad som sker. Det leder till en fin balans mellan action och lugn.

Det var mitt första intyck och nu ska det spelas vidare. Men jag suger på kurragömma, så hur ska det här gå? Det återstår att se.

Förlåt Gaijin Games

2011-07-22T14:51:00.003+02:00

Jag är alltid senare än alla när det kommer till att spela det senaste spelet. Känns det som iallafall. När alla andra har förlänge sedan talat gott om ett spel och spelat ut det, så kommer lilla jag där med "wow, vilket underbart spel det här är!". Kanske därför retrospelandet är något för mig.
Inte för att det spelar någon roll om jag spelat det allra senaste eller ej. Det bryr jag mig inte om. Men det är vissa spel som man bara måste ha provat på och beundrat.
I det här fallet handlar det om konstverket Bit.Trip Runner. När det släpptes var det oundvikligt att höra om. Jag fick läsa om spelet, höra det pratas om spelet, sett det recenseras både i video och text. Det slutade aldrig. Men som alla andra spel, så la jag det i min personliga "spelar det senare"-hög.

Det var i början av juli månad som jag läste Oskar Skog's blogg på Loading om ett hett tips på ett spel som låg på rea. Yes, det var Bit.Trip runner och jag tänkte först "äh, jag tar det senare", men gav upp tillslut och köpte det ändå. Vilket jag gjorde helt rätt i. För ynka 20 eller 30 spänn fick jag den välomtalade pixelsagan i min samling.
Men jag ska inte hylla det som alla andra, även om jag borde det. Nej, jag känner för att göra något helt annat. Nämligen be om ursäkt till spelfutvecklarna bakom spelet.
Så here it goes.
Förlåt för att jag inte tog mig an det direkt.
Förlåt för att jag tvivlade på konceptet.
Förlåt för jag lät det ligga på den där högen.
Förlåt.

Men ska vara helt ärlig. Det är svårt att låta bli att hylla Bit.Trip Runner. För mig såg det inte jätteimponerande ut i första ögonkastet av screenshots, men när man väl spelar det så.. Det är beroendeframkallande, briljant, enastående vackert och jag älskar det.

Så förlåt Gaijin Games, men det är bara så jag funkar. Hoppas ni förstår.

Trazhed Pixels svidar om!

2011-07-21T23:27:00.004+02:00

Nämen! Vad har hänt här?

Som ni förmodligen redan märkt, så har jag totalt bytt design för bloggen, så det är bl.a. därför den varit inaktiv. Hursomhelst, så hoppas jag på att bloggen blir trevligare att hänga på i.o.m den nya sviden.

Lite nyheter:

- Nytt Senaste kommentarer-fält

- Sökfält

- Summerade texter med bild

Kommande:

- Slideshow

- En bättre domän (vem orkar med blogspot.com egentligen?)

Bloggen kommer finslipas lite i taget både design och funktionsmässigt, så om det är något nu som är fel, meddela gärna mig. Ska också försöka börja skriva mer olika texter, krönikor och liknande.
Men så, vad tycker ni? Lite stiligare va?

Retrospelat: Wild Guns

2011-07-04T17:53:00.013+02:00

Utvecklare: Natsume

Release i Europa: 1996

Konsol: Super Nintendo (SNES)

Spelades på: SNES

Tidigare relation till spelet: Ingen.

Jag har tagit upp det tidigare, men finns mästerverk därute som inte fått den uppmärksamhet som det förtjänat. Wild Guns är ett av dem och jag hade aldrig hört talas om det överhuvudtaget. Förrän för två år sedan då jag såg ett videoklipp med Happy Videogame Nerd, där han recenserade spelet. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kände att jag var tvungen att ha det i min samling. Men tiden gick och jag glömde att söka efter det.
Tills en dag då jag gick in i en lokal secondhand-butik som är lite undangömd. Jag hade fått tips om att han sålde lite retrospel och tog mig dit. Han hade ett par lådor med en hel del spel. Bläddrade bland kasseterna som låg huller om buller i lådan. Skit. Skit. Skit.. Men.. sen såg jag en kassett som hade en liten klisterlapp ovanpå etiketten. Svårläst var det, men tog inte lång tid innan jag insåg vilken kassett jag höll i. Med lyckorus gick jag till kassan och betalade 50 spänn för det. Men var det verkligen en juvel jag hittade?

Första intrycket av Wild Guns jag får är dess unika gameplay. Jag har aldrig sett eller spelat något liknande. Hur ska jag beskriva det..
Tänk att du står vid en arkadmaskin och i spelet är du en cowboy där du ska skjuta på allt du ser (mest robotar) fast i en låst tredjepersonsperspektiv. Väldigt udda, men det funkar hur bra somhelst. Det är ett väldigt actionpackat spel, där det gäller att vara på sin vakt. En träff och man är död. Men tack vare pespektivet, så kan man hoppa och undvika allt fiender försöker döda en med. Man har även ett lasso som kan frysa fast fienden för ett par sekunder, bomber som kan smälla av alla fiender på skärmen och förstås skjutvapen man plockar upp under spelets gång. Alla dessa egenskaper och föremål, tillför gameplayet väldigt bra och man har verkligen kontroll, även i de tuffaste situationer.

Känns som Natsume var väldigt kreativa på den tiden. För precis som i Blue Shadow, så är designen på både miljöer och fiender, väldigt kreativt och snyggt arbetat. Finns mycket smådetaljer att gotta sig åt, då spelet har förstörbara miljöer här och där. Vilket höjer spelkänslan ännu mer.
Soundtracket är svårt att finna ord för.. Men kan uttrycka mig såhär. Det är helt fantastiskt! Är lätt ett av de bästa soundtracken till SNES och varje melodi är en fröjd, som man minns efteråt. Tonerna är precis som spelets tema en blandning av vilda västern och sci-fi och det rockar!

Men tyvärr är Wild Guns ett kort spel. Man tar det antingen på en eftermiddag eller helg. Det är 5 stages, med två nivåer och en boss på varje. Finns även en bonusstage om man gör bra ifrån sig. Inte mycket att hurra för kanske, men det finns tre svårighetgrader och ett multiplayerläge också, så spelet håller ett tag ändå. Men Wild Guns är inget spel man låter damma på hyllan, det är något man gärna tar en stund med ibland om man känner för lite robotslaktande.

Apropå hylla förresten.. Spelet är helt klart ett av mina bästa fynd och jag älskar det.

Sammafattning:
Trots sin korta speltid, så innehåller det så mycket gott att man njuter av varje sekund. Ett actionpaket till SNES, som rekommenderas starkt för någon som vill spela något hyffsat annurlunda.

Zac Gorman skapar Nintendo-konst

2011-06-28T19:13:00.001+02:00

Något jag verkligen uppskattar är människor som skapar konst och är kreativa med speltema. Kan vara vadsomhelst t.ex. musik, garn-figurer, pärlplattor eller vanliga målningar.
Senaste tiden har jag fått upp ögonen för en kille vid namn Zac Gorman som gör vackra illustrationer med både allvar och klockren humor som träffar mitt i prick. Han verkar sikta sig mest in på Nintendo, men gör även andra illustrationer, t.ex. Turtles.
Om du inte redan sett hans konst, så gör det!

http://idrawnintendo.tumblr.com/
http://zacgorman.com/

En pixel art-dokumentär

2011-06-26T09:55:00.001+02:00

En resa genom pixelkonstens historia:

Spelas Mario för välgörenhet för fjärde året i rad

2011-06-23T14:25:00.002+02:00

Imorgon firas det midsommar med sill och nubbe överallt i Sverige, men händer också något i spelvärlden. För fjärde året i rad så startar Mario Marathon 4, där det spelas för välgörenhet. Ska inte gå in på detaljer på hur det går till. Gjort det tidigare både på shredder.se och på min blogg för ett år sedan.
Men för den som känner att den inte har tid pågrund av midsommar så oroa dig inte, för de spelar i flera dagar. Så kika på Mario-spelandet och skänk en slant om du så vill, för det är ju trots allt för en god sak.
Du hittar maratonet här: http://www.mariomarathon.com/

Trazhed Pixels fyller ett år!

2011-06-17T16:45:00.002+02:00

Enligt wikipedia så är det idag bl.a. islands nationaldag, Karl XII föddes 1682 och de olympiska ryttarspelen i Stockholm, där Sverige vann tre guld, avslutades år 1952. Inte så jätteintressanta händelser, iallafall inte för mig. Men något annat som är speciellt är att det är ungefär för ett år sedan som skapade jag denna blogg. Vet inte exakt datum, så denna dagen får bli bloggens födelsedag.

Det började som en kul idé i brist på annat. Jag var arbetslös och ville ha något mer att göra. Då kom jag och tänka på två av mina intressen, skrivande och TV-spel och slog ihop de i bloggform. Men jag behövde också ett häftigt namn. Jag klurade och klurade och så kom jag och tänka på hur glitchigt det kan bli med grafiken på bl.a. ett NES, med pixlar och koder som blandas i en sörja på TVn, när man försöker få igång spelet. "Trasiga pixlar"..
Så föddes bloggen och jag började raskt skriva om gott och blandat. Hade ingen direkt inriktning, tanken var att det skulle bli lite Retroresan-inspirerat och skriva om retrospel. Men under sista halvan av 2010 som följde så spårade det ur med blandade nyheter, spelmusik och tips av indiespel. Det sistnämnda blev t.o.m videoprojekt ett kort litet tag. Men las ner pågrund av att det inte var riktigt min grej. Men jag hade mycket idéer kring bloggen iallafall.


Bloggens ursprungliga header.

Det fortsatte så tills vid årsskiftet då jag bestämde mig för att göra lite förändringar kring bloggen. Började med en helt ny design (den ni ser idag) och sedan ville jag ha en mer inriktning på bloggen, så det inte skulle bli så rörigt som det varit. Så då gick jag tillbaka på det jag tänkt på från första början. Mitt brinnande intresse för retrospel. Att spela gamla spel som jag missat och dela med mig av mina tankar om de, och lite andra texter. För min del kändes förändringarna mycket bättre och fram tills idag, så känns bloggen mer som jag vill ha den.

Jag vill ge ett stort tack till alla som följt, kommenterat och uppskattat det jag skrivit. Jag kan inte tacka nog för det. Självklart kommer jag fortsätta med bloggen, ville bara bli lite "nostalgisk" såhär på födelsedagen. Så vi firar detta med lite musik:

Så ett hipp, hipp, hurra för bloggen!

Speltriss v.24: Sommar

2011-06-13T12:19:00.000+02:00

Sommarn är äntligen här på riktigt och det är skönt i både bra och dåliga dagar. Emmyz bloggserie denna vecka är då sommar och jag hakar på!
Sommar för mig i spelväg är antingen ett minne av spel man suttit med hela somrar eller spel som har den där sköna känslan av värme och glada färger. Jag valde det senare alternativet och spelet är the Legend of Zelda - Wind Waker. Varför? Det är ett underbart spel att semestra i både på land och havet. Är ett bra spelval under sommaren och i år tar jag mig det an igen.

Retrospelat: Blue Shadow

2011-06-07T20:15:00.001+02:00

Utvecklare: Natsume

Release i Europa: 1991

Konsol: Nintendo Entertainment System (NES)

Spelades på: NES

Tidigare relation till spelet: Har för mig att jag testade någongång som grabb.

I början av 90-talet, så var det en "Ninja-boom" i och med Teenage Mutant Ninja Turtles och ninja-spel i mängder. Ninja Gaiden till NES är det kändaste ninjaspelet, men precis som allt anna med ninja i titeln, så fick det täckmanteln Shadow Warriors i Europa. Ninjor ansågs väl farligt, antar jag. Något annat spel som fick täckmantel var spelet Blue Shadow (orginalnamn; Shadow of the Ninja) och det är det jag spelat igenom nu.


Co-op!

In order to defeat the evil emperor Garuda two shadows appear.

"Ninja" they are called.

Så inleder Blue Shadow. Kort, men inforikt. Så det ska vara, inget krångel, bara ut och köra. Sedan väljer man sin ninja, en blåklädd man eller rosaklädd kvinna. Första intrycket är att det är ett Ninja Gaiden-liknande spel. Men så är inte fallet.

I Blue Shadow rör man sig inte lika snabbt framåt och har inte fiender som respawnar. Lugnt och metodiskt tar man sig framåt på de 5 stages som spelet innehåller. Kan tyckas kort, men med begränsade continues så blir det en del speltid. Måste lära sig hantera banorna för att slutföra spelet, som blir lite utmanande mot slutet.

Jag tror Blue Shadow är ett sånt där spel som inte fått den uppmärksamhet som det förtjänat. Som liten så snackades det inte om det spelet så mycket, iallafall inte där jag bodde. Kanske inte är så, men om det var så, så var det synd. För det är ett väldigt underhållande spel och ett av de snyggare actionspelen till NES. Natsume skapade kreativa fint uppritade fiender och bossar och bandesignen är varierande. Ljudet är allt annat än att klaga på också för den delen. Inga melodier som sätter sig direkt på hjärnan, men ett riktigt bra soundtrack.
Sedan får man inte glömma att det går att spela i co-op också! Riktigt kul!
Om man vill ha ha ett skönt actionlir i Ninja-tema med lite lugnare tempo, så är Blue Shadow givet.
Jag är iallafall stolt över att ha det i min spelsamling.

Sammanfattning:
Ninjor är fortfarande lika coola som då och Blue Shadow är ett kul actionlir om man står ut med lite trial and error. SAI!

Pixelart när den är som bäst.

Retrospelat: DuckTales

2011-06-03T12:50:00.003+02:00

Utvecklare: Capcom

Releaseår: 1990

Konsol: Nintendo Entertainment System (NES)

Spelades på: NES

Tidigare relation till spelet: Tvåan var ett av favoriterna som grabb.

Att spela retrospel är ett steg tillbaka till ens barndom och det gäller Disney också. Jag anser att början av 90-talet var Disney's storhetstid med fantastiska filmer och TV-serier. DuckTales är ett av de TV-serierna och är en stor del av min barndom. Hade massor av avsnitt inspelat på videoband som jag kollade på om och om igen. Hade även DuckTales 2 till NES, som var ett av mina favoritspel och det första spelet jag klarade. Det första DuckTales spelade jag aldrig genom. Förrän nu, 20 år senare.

DuckTales är ett klassiskt plattformsspel med Joakim Von Anka i huvudrollen. Med den kroniska guldfeber han har, så går spelet ut på att leta upp skatter i alla världens hörn. Han möter både välkända vänner och fiender, där vännerna hjälper honom och fienderna är väghinder. Jag kände direkt att TV-serien är perfekt för att göras i spelformat och Capcom gjorde verkligen det klockrent bra. Med tanke på att Joakim letar skatter och spelet är så kort, så är det ett perfekt highscore-spel. Ja, kort ja, det är bara 5 banor som man rör sig fritt på, men bandesignen är så bra gjord med mycket hemligheter och underhållning, att jag bara kunde le igenom hela spelet. Jag tror det är bland det roligaste jag spelat till NES.
Men som om det inte vore nog, så är ljudet bland det bättre till NES. Men det är svårt att förvänta sig annat, då Capcom ligger bakom det. Just månbanan är världskänd för sin musik och speglar verkligen 8-bitars musik i toppklass. Men det var vissa ljudeffekter som jag kunde störa sig på ibland. Som då när fiender dör och ett lätt skrikande ljud kommer ifrån dom. Men jag tror förresten att jag också skulle vrålskrika om någon äldre anka hoppade på mig med sin käpp. Men i överlag är ljudbilden bra, grafiken likaså och det känns som att jag skrivit ordet "bra" lite allt för många gånger nu utan vidare förklaring. Så ska vi nöja oss där? Bra!

Sammafattning:
DuckTales är ett plattformsspel där verkligen Capcom fångat upp TV-serien. Det är kort, men jävlar vad kul det är. Nämnde jag förresten att spelet är bra?
Ankliv, uuu-huu!

Retrospelat: Final Fantasy VI

2011-06-02T19:38:00.018+02:00

Utvecklare: Square

Releaseår: 1994, 2002(PS)

Konsol: Super Nintendo

Spelades på: Sony Playstation

Tidigare relation till spelet: Ingen.

Äntligen har jag spelat igenom det japanska rollspelet som verkar vara ett av de riktiga klassikerna, som jag förstått det som. Just nu är det det äldsta spelet inom den genren som jag spelat igenom. Innan hade jag bara spelat igenom senare delar i serien, 7,8 och 9. Så det är de jag har att jämföra med. Spelade på PS1-versionen och det skiljer sig inte så mycket från SNES. Det är segare menyer(tror jag) och extra bonusmaterial för fansen som man öppnar upp under spelets gång.

I en värld upphörde magi att existera efter ett krig. 1000 år senare har det börjat användas maskiner och högteknologi istället och ingen tänker på magi längre. Men det finns fortfarande människor som söker efter magin och dess kraft. I byn Narshe har Imperiet hört att det ska vila något förfruset, en såkallad esper ,som besitter magi och dit skickas en kvinna vid namn Terra och två soldater Biggs och Wedge. De når espern, men något går snett. Terra och espern reagerar mystiskt och Biggs och Wedge dör. Efter varit medvetslös, så vaknar Terra upp och minns ingenting av vad som hänt tidigare. Hon får hjälp av en äventyrare som heter Locke och där börjar historien.

Efter den fantastiska inledningen, så hade jag lite svårt att komma in i spelet. Jag var inte så jätteimponerad till en början och hur det fortsatte efter inledningen. Men det ändrades ganska snart. Ju längre jag kom in i spelet desto mer fick jag upp ögonen för det. Square vet hur man berättar en god historia. Storyn är helt fantastisk med krokiga vägar och oväntade vändningar. Och något jag verkligen uppskattade i storyn är att det inte bara är mer fokus på en karaktär som i senare delar i serien. Nej, här får man följa alla karaktärer lika mycket, alla har något att berätta och man följer deras utveckling. Spelet känns lite som "en för alla, alla för en" och det märker man längre in i spelet.

Men det starkaste i Final Fantasy VI är, förutom storyn, musiken och här briljerar Nobuo Uematso ordentligt. Jag fann inte en enda ton av besvikelse och vart man än gick och vad man än gjorde så var det perfekt musik för just det ögonblicket. Det kändaste stycket är "Terra's theme" som man hör i inledningen, men jag har en egen personlig favorit i form av 16-bitars opera och ni som spelat igenom spelet, förstår vad jag menar.
Till en början kändes den grafiska biten rätt tråkig både i miljöer och karaktärsdesign. Men precis som ibörjan så växte spelet för mig på den biten också. Karaktärernas animationer och ansiktsuttryck är bland det charmigaste jag sett på Super Nintendo och det gjorde berättandet ännu starkare. Världsdesignen är blandat med allt mellan gröna ängar till het öken. Det har en lite mörk ton över sig och det var också bra för berättandet, där man fick rätt känsla över hur det låg till i världen.

Sammanfattning:
Final Fantasy VI är ett av de bästa spelen inom dess genre med en story där karaktärerna växer tillsammans med spelaren. Ja och så är Kefka genomrutten såklart.

Retrospelsmässan - ett paradis med nostalgisk kärlek och historia

2011-06-01T12:07:00.000+02:00

I lördags stack jag och en kompis till västkusten för Retrospelsmässan och jag var oerhört peppad. Mötte upp en till kompis i Göteborg och vårt sällskap tog oss till mässan. Hade höga förväntningar och det visade sig sen att jag hade helt rätt i det.

Så fort vi kom in så möttes vi upp av Sveriges Samus Aran, Pixelninja, i sin väldigt väldesignade dräkt. Sen begav vi oss in i mässan och rakt in i "spelrummet". Spelrummet bestod av konsoler och datorer från tid och rum. Allt från Atari 2600 till Gamecube. Förstår dock inte vad Gamecube gjorde där, då det inte känns tillräckligt retro. Men vi provade på lite lätt i början med en runda Pong (jag förlorade stort) och gick vidare till det större rummet som var "marknaden". Marknaden var som en loppis med endast spel och spelrelaterade prylar. Perfekta platsen för en samlare. Priserna var väldigt blandade, en del var helt orimliga och andra billigare. Man kunde fynda mycket, vilket jag gjorde. Köpte Castlevania och Power Blade till NES och min kompis köpte lite fler kassetter.

Marknaden med scenen i bakgrunden. (ursäkta bildkvalitén)

Vi gick runt ett par varv och jag njöt bara av synen. Det var så fint att se alla prylar och människor som hade samma intresse som en själv. Men extra kul var att se yngre människor som också besökte mässan. Förmodligen föräldrar som tog med sig sina barn, men intressant att se att intresset fanns även för de. Fanns också en scen där tävlingar för olika spel var igång. Jag ställde aldrig upp själv, men följde Super Mario Bros-tävlingen med spänning. Blev väldigt imponerad när de tävlande gjorde perfekta rundor och jag kände mig väldigt dålig i jämförelse.
När man var på mässan så letade man även upp kändisar från spelsverige och jag kände inte igen så många, mer än de från P3-spel. Men så såg jag Anders Brunlöf från podcasten Retroresan, tog mod till mig och hälsade på honom. Snackade lite lätt, men jag fick inte ut allt som jag hade tänkt prata honom om, som att tacka för det fina arbete han och Samson Wiklund gör. Men det får bli vid ett annat tillfälle.

Vi var där från klockan två till det stängde vid åtta och vi provade på allt som fanns i spelrummet. Alla konsoler som jag varit nyfiken på och alltid velat testa, fick jag äntligen prova på och är så glad över det. Särskilt Commodore 64, Atari 2600 och japanska NES. Hittade även ett Philips CD-I att sitta vid, som hade ett väldigt intressant spel igång.. Zelda - Wand of Gamelon, spelet som inte är en officiell del av spelserien och som det kräkts på av bl.a. min idol Angry Video Game Nerd (James Rolfe). Ville skapa en egen uppfattning av spelet och det skiljde sig inte så mycket från vad som redan sagts. Det är skit helt enkelt.

Spelrummet där jag med glasögon står till höger.

Efter mässan så skulle det bli spelning 30 meter därifrån med bl.a. Fantomen K. Men tyvärr så var tiderna lite missförstådda, så det visa sig att när det väl börjat så var det inte långt tills vi skulle åka. Med besvikna miner gick vi ut i regnet i Göteborg och väntade på bussen. Det blev en stund reflekterande av dagens äventyr och jag var nöjd. Alla som inte var där, missade verkligen något och måste ta sig dit nästa år.
Är något man verkligen inte får missa.

Retrospelsmässan i Göteborg? Jajjemän!

2011-05-26T23:14:00.001+02:00

Yes, nu är det klart efter lite planerande och sådär. På lördag ska jag och en polare bege oss mot kusten för Retrospelsmässan 2011! Sett fram emot det sedan jag hörde om mässan förra året och är väldigt taggad på det. Får se om det är någon man känner igen och vågar hälsa på. Kommer inte bli några spelköp, men ska göra så mycket jag kan på mässan ändå och skriva om det i ett senare inlägg.
Och inte nog med det, så blir det härlig efterrätt på kvällen då Revenge of the Commodore 64 kommer vara precis bredvid, där man får se bl.a. en av mina favorit chip-musiker FantomenK!

Känns som det kommer bli en perfekt dag och om någon råkar se mig, så hälsa gärna (jag är killen med glasögonen)!

Minecraft-skapelser: Kakariko Village

2011-05-24T18:14:00.000+02:00

I Minecraft gäller det att hålla sig sysselsatt med ett projekt av något slag, annars blir det snabbt rätt tråkigt. Ville göra något ganska stort, så jag och en kompis byggde upp hela Kakariko Village från the Legend of Zelda - Ocarina of Time på Loading.se's Minecraft-server. Det tog sin tid, men nu är det klart.
Har funderat på att göra en video på det, men tillsvidare får ni nöja er med bilder:

Kakariko framifrån.

Vägen till Death Mountain.

Hönsgård och Shootgallery

Kyrkogården.

Kakariko Village ovanifrån.

Speltriss vecka 20: Kärlek

2011-05-17T18:34:00.001+02:00

Temat denna vecka på Emmyz bloggserie speltriss är kärlek, så jag hakar på och tolkar!

Direkt tänkte jag på den grå lådan (NES) och spel därifrån. Sökte efter screenshots som skulle kunna platsa på väggen, men hittade bara två, så slängde in en favorit också. Här är de:

Kärlek i 8-bitar. <3

the Adventures of Bayou Billy

Ninja Gaiden II

Zelda 2 : Adventure of Link

Trazh <3 Pixlar = Sant

Kärleken kan vara blind

2011-05-16T14:07:00.000+02:00

Alla har något kärt som de är rädda för att förlora. Det kan vara småsaker eller något djupare. Om det är något jag är rädd för att förlora så är det synen. Det låter kanske dramatiskt, men att inte att få kunna se sin omgivning, tolka bilder eller se sina nära och kära är något jag inte skulle klara av. Jag "lider" av närsynthet där mina ögon blir lite svagare varje gång jag är hos optikern (vartannat år ungefär) och det gör inte saken bättre för rädslan. Det är egentligen inget att gå och tänka på för att det är ingen fara, men det händer att man gör det ändå. Något annat som jag verkligen inte vill förlora att se på är ju spel förstås. Alla sprites, animationer och snyggt uppmålade världar som man kan ta del av och njuta av att se på.
Häromdagen så hittade jag ett videoklipp på en forumtråd på Loading som fick mig att häpna. Klippet är om Terry Garrett, en blind kille i ungefär min ålder, som spelade igenom the Legend of Zelda - Ocarina of Time med att endast lyssna på omgivningen. Han spelar med trial and error-teknik, lär sig ljuden, memorerar och kör igenom det. Och så har han förstås lite programhjälpmedel som kan t.ex. läsa kommentarer. Eftersom ljud blir extra viktigt för honom, så blir spelvalet det också.
Här är ett klipp på när han spelar Oddworld: Abe's Exoddus och där han berättar om sitt handikapp och sitt spelande:

Jag blir rörd över hans färdigheter och hur han gör något som han tycker om, trots sitt handikapp. Samtidigt får jag nästan lite skuldkänslor över min rädsla. Han är en inspiration. Likaså alla andra som klarar av saker, trots svårigheter.
Även om man förlorat något så går allt. Bara man vill.

Filmkväll: the Wizard

2011-05-15T23:46:00.000+02:00

Nu är det ny månad, vilket betyder en ny spelrelaterad film. Den här gången har jag sett "kult"filmen the Wizard.

Kändes som jag var tvungen att se denna film, då jag aldrig hört ett positivt ord om den. Plus att den utspelar sig under NES-tiden, vilket är ett stort plus. Både Angry Video Game Nerd och Nostalgia Critic har recenserat den och det blir svårt att nämna något som inte redan nämnts. Men här är mina intryck av filmen.

the Wizard som släpptes 1989 handlar om Jimmy, som har en mental rubbning efter att hans tvillingsyster dog, och vill åka till Kalifornien av någon anledning. Han styvfar sätter honom på ett hem, men hans bror tar ut honom därifrån och de rymmer iväg mot Kalifornien. På vägen träffar de en tjej som heter Haley och de upptäcker att Jimmy har stora talanger för TV-spel. Haley får idén att Jimmy ska ställa upp i en TVspelsturnering och de drar iväg dit. Samtidigt så jagas de av både Jimmys pappa och en man som ska ta tillbaka Jimmy till hemmet och det blir en tävling mellan de. Kan Jimmy nå sitt Kalifornien och vinna turneringen?

Tja.. vad ska man säga? En handling som är bara dum egentligen. TV-spelsturneringen kan jag godkänna, för det är ju alltid kul för en spelfanatiker. Men vem bryr sig om allt annat som händer? Inte den publik som filmen gjordes för iallafall. Istället är det en grötig gröttallrik med extra ost på och tillhörande reklamfilm. För något som filmen är lite halvkänd för är Nintendo's reklamsnuttar för alla spel, Powerglove och Super Mario Bros. 3. Ja, storhiten Super Mario Bros. 3 syns för första gången här, innan spelet ens släpptes i USA. Lite småhäftigt ändå.

Men på något vis kan jag inte låta bli att tycka att filmen ibland har sina charmiga stunder. Hade den haft bättre karaktärer och mer fokus på turneringen så kunde den blivit en helt okej film kan jag tänka mig. Men så blev inte fallet alls.

Är man ute efter en reklamfilm för ost, så är denna en pärla! Annars..

nej, se den inte.

YES! 100%! ... Så, vad nu då?

2011-05-12T08:34:00.000+02:00

Det ultimata målet i ett spel är att klara det till 100 %. Vad jag förstått är det ett eftertraktat mål bland de flesta gamers och andra nöjer sig med att se sluttexten. Vare sig det gäller att ha plockat alla achivements, hittat alla hemligheter eller låst upp allt, så finns det inget skönare än att av avnjuta det man åstadkommit med. Men sen kommer efterfrågan: Vad gör man sen då?

Nyligen så nötte jag och min bästa vän spelet New Super Mario Bros Wii. och givetvis hade vi som mål att ta allt. Vi kämpade igenom värld efter värld och kollade efter alla starcoins och hemligheter. Det blev en resa av underhållning, samarbete och klurande. Och nästan lite blod, svett och tårar. Som när man t.ex. var riktigt nära en starcoin, men missade en plattform, trillade ner och brast ut "neeeej!!". Men när vi väl istället tog myntet, så flög händerna upp och det high-five'ades vilt. Min hand blev stundtals lite lätt röd.
Men vi fixade det till slut! Vi klarade ut det till 100 % och vad skönt det var!
Det var nästan med en lättnad man andades ut och tänkte tillbaka på resans gång. För det är som podcasten Retroresan säger att "målet är ingenting, resan är allt" och det stämmer ju. Men efteråt var jag såklart tvungen att fråga: "Jaha, vad nu då?"

Det självklara är att man ger sig på nästa spel. Men det är ändå tråkigt på ett sätt när ett spel tar slut, men samtidigt så måste det bli så. Det var därför jag lämnade spelet World of Warcraft och hela mmorpg-genren bakom mig. Ville ha ett slut. Sagor ska ta slut, så man kan få uppleva nästa. Och nej, det behöver inte alltid sluta lyckligt.

En god upplevelse eller saga tåls höras flera gånger. Även om det inte är samma sak som första gången.

Liten uppdatering och musik

2011-04-28T21:19:00.002+02:00

Ni kanske har märkt att Lockes dagbok från Final Fantasy VI, inte uppdaterats på ett tag. Orsakerna är att mina sittningar genom spelet är helt slumpmässiga, så är svårt att sammanfatta det. Så jag gav upp det.
Men de som vill höra hur det gick för Terra, Locke och alla andra så rekommenderar jag att lyssna på Retroresans sagostund med Anders Brunlöf.
Börjar närma mig slutet nu och borde kunna skriva mina tankar om det ganska snart om jag inte blir distraherad. Har köpt lite nya spel och då har resan i Final Fantasy VI blivit lite puttat åt sidan, men nu så är jag på rätt spår igen. Om jag ska vara ärlig, så har jag inte hunnit spela så mycket ändå.
Men efter Final Fantasy VI, så tänkte jag ta mig an lite spel på min kära låda i 8 bitar, som jag är otroligt sugen på. Blir klassiska titlar.
Så ligger det till nu iallafall.

Och nu till lite musik.
Här är en fin låt med den kära FantomenK och låten heter the Sprites and you. En titel passande videon som är fylld av NES-klassiker.

Ett drömspel som (förmodligen) aldrig kommer bli spelbart

2011-04-25T13:16:00.000+02:00

Jag har en dröm...
En dröm om ett ett spel där ett gäng spelkaraktärer gör upp om vem som är bäst egentligen. Nintendo's spelserie Super Smash Bros var åt rätt håll och ett par favoritkaraktärer blev spelbara för mig, men det var inte vad jag sökte efter. Jag vill ha något större och ett riktigt beat em up'-spel som inte handlar om vem som flyger först ut ur skärmen i Team Rocket-stil.
Det var då jag fick se ett klipp på indiespelet Card Sagas Wars.

Card Sagas Wars är ett projekt som pågått i ett antal år och skapat i M.U.G.E.N. I spelet finner man kända karaktärer från en stor mängd olika spel. Man kan bl.a. se Link från the Legend of Zelda, Cloud från Final Fantasy VII och Lara Croft från Tomb Raider. Så valet av karaktärer är mycket bredare än Super Smash Bros, vilket är precis det jag söker efter.
Inte nog med det så är designen något som passar väldigt in på ett sådant spel. Stilen är klassiskt beat em up i 16bitar med väldigt fina animationer på karaktärer och bandesign.
När det kommer till gameplay så är spelkort (?) inblandat och därav speltiteln. Förstår inte riktigt hur spelkorten fungerar när man slåss och det kommer jag nog aldrig få veta heller. Spelet har somsagt legat under utveckling ett bra tag och de har inte uppdaterat deras hemsida sedan september 2010, så det ser inte så ljust ut för en release. Kan tänka mig att mycket beror på licenser. Men jag och många andra vill se det här spelet! Eller åtminstonde få känna på det i en demo!

Jag tror jag äntligen fann mitt drömspel och tyvärr kommer jag nog inte kunna få njuta av det, mer än i form av klipp på Youtube..

Commodore 64 i ny version! Eller?

2011-04-11T18:13:00.001+02:00

På en CPU med 1 mHz och sina 64 kb ramminne så var Commodore 64 en av de stora hemdatorerna på 80talet. Maskinen kom med många klassiska spel och var på mångas önskelistor. Men den som, såsom jag, inte hade någon i hemmet och har aldrig fått chansen att prova på kan nu införskaffa sig C64 i en "ny modell"!

Företaget Commodore USA har skapat en modern version av den gamla konsolen! Till utseendet ser den likadan ut, men på insidan är det en ny hårdvara. Har allt man vill ha i en modern maskin.
Förutom att man kan spela klassiska spel och program, så innehåller den bl.a.:
- DVD/Blu-Ray-läsare
- Trådlöst nätverk
- Multiformat kortläsare
- Kan använda nyare operativsystem från t.ex. Microsoft.

Det är helt enkelt nördkärlek på maximal nivå. Den nya modellen finns i olika varianter och kostar olika beroende på det man vill ha. Kostnaden ligger på ca 2000 kr till 7000 kr.
Förmodligen så vill de bara tjäna extra pengar. För tänk på att det är samma låda fast med ny hårdvara och emulering av gamla spel, dvs något som en privatperson kan ordna själv. När jag insåg det, så försvann hypen snabbt för mig. Men trots det, så kan man inte komma undan ifrån att det är somsagt nördkärlek!
Läs mer om maskinen här:
http://www.commodoreusa.net/CUSA_C64.aspx

När Samus krymps i tvätten

2011-04-08T08:16:00.001+02:00

Nyligen släpptes en tech demo på indiespelet Minitroid. Ett spel inspirerat av Metroid-serien, fast med en lite annurlunda vinkel. Samus Aran har krympt i tvätten och blivit mindre, men det hindrar inte henne från att rädda planeten igen. Egentligen nämns det aldrig att det är Samus i dräkten (förmodligen pågrund av copyright), men man tänker det ändå. Det är ingen remake, det är ett helt nytt äventyr för de som inte kan få nog av serien. Och det är ett väldigt fint spel. Kontrollen sitter bra, det är härligt pixligt och soundtracket består av chiptunemusik som är helt fantastisk.

Länk

Orange Pixel gör små mysiga spel till Android

2011-04-06T15:00:00.000+02:00

Android är fint, riktigt fint. Har precis lärt känna det systemet, men intrycken är positiva än sålänge. Jag älskar anpassning och man kan göra det mesta och även såklart spela små spel som finns tillgängligt på app-platsen Android Market. Men eftersom jag köpte mig en billig android-mobil, så är den inte så kraftfull och klarar inte av de lite mer krävande spelen. Men det gör mig ingenting, för något som funkar fint är retroinspirerade spel.

På Android Market så sökte jag på retro och hittade ett par spel som hållit mig sysselsatt vid tråkiga stunder. De är skapta av Orange Pixel, som gör små spel med retrografik. Spelen är ganska snarlika varandra och mest plattform. Men har hittat tre spel som fallit mig i smaken:

Ett banbaserat spel som går ut på att rädda planeten. Plattform för hela slanten, med diamanotplockning och att lära sig time'a hoppen perfekt. Precision i kontrollen är viktigt.

Ett spel i Indiana Jones-tema. Tilta mobilen från höger till vänster och ta dig neråt till botten medans en stor sten jagar dig. Man känner sig lite småpressad, särskilt när stenen nått en...

Här är blandning av det skönaste. Lite gameboyaktig grafik med chiptunemusik och akta sig för fiender genom att tilta mobilen och hoppa.

Spelen finns i gratisversioner på Android Market om man vill prova på.
Här är hela listan på spel som Orange Pixel har gjort:
http://orangepixel.net/games.php

Go green-bidrag!

2011-04-04T11:52:00.000+02:00

På bloggen Emmyz, så har hon en gång i veckan något som kallas speltriss, där det är ett tema i veckan, där man ska posta tre bilder som matchar temat. Denna veckan är det temat "Go Green" och då kom jag och tänka på retrospel såklart.

I många spel så börjas det med en grön bana eller värld för att visa att det är den här världen man ska skydda eller en lära-sig-spelet-bana i form av en skogsbana och liknande.

Här är mitt bidrag med tre olika världar/områden från tre olika spel och konsoler:

Super Mario Bros 3 (NES) - World 1-2

the Legend of Zelda - A Link to the Past (SNES) - Lost Woods

Ristar (SMD) - Planet Flora

Filmkväll: Taran och den magiska kitteln

2011-04-01T22:04:00.000+02:00

Med en stor popcorn och läsk, så är det premiär för nya bloggserien Filmkväll (tillsvidare namn)! Där jag tittar på alla möjliga spelrelaterade filmer och skriver ett par ord om de. Hade tänkt göra detta en gång i månaden, men kanske blir oftare, beroende på lust.

Denna gång har jag valt Taran och den magiska kitteln. Men vänta nu.. Det har väl inget med spel att göra i den gamla disneyfilmen? Både ja och nej. Efter att jag såg/hörde en intressant kommentar på ett retroresan-avsnitt, så var jag tvungen att kolla upp det. För det har sina likheter med en viss hjälte i ett spel. Här är några hints: han bär på en grön tunika, han hittar ett magiskt svärd, han är övermodig, han slåss mot skelett, träffar en vacker prinsessa och så är det såklart en massa ondska. Hmm..
Ja, ni tänker rätt. Det har likheter med the Legend of Zelda. Men filmen kom före, så tror inte de har någon koppling. Släpptes ett också ett spel baserat på filmen med namnet the Black Cauldron (som är den engelska titeln på filmen).

Men filmens story är att någonstans i landet Prydain så finns den magiska kitteln som har förmågan att ta fram en armé av odödliga krigare. Just den makten söker den ondskefulle, den honkrönte, efter för att kunna ta över hela landet. På en gård bor den gamle mannen Dallben och den unge Taran. Taran har som uppgift på gården att vakta grisen Hen Wen, men han vill så mycket mer. Han drömmer om att bli en stor krigare och fruktar inget. Men vad han inte vet är att hans drömmar ska snart bli uppfyllda då den hornkrönte börjar närma sig den magiska kitteln allt mer..

Filmen släpptes 1985 och är något utav en klassiker. Jag såg den som barn och tyckte den var spännande och läskig, men också väldigt rolig. Men nu när jag ser den som halvvuxen så får jag helt andra känslor. Filmen har fortfarande sin charm och ljusglimtar här och där, men höll inte fullt ut. Den blev faktiskt mest tråkig och när något "spännande" hände så gick det fort över. Hade förväntat mer av den faktiskt.
Men om man tittar på jämförelsen mellan den filmen och Zelda, så jo, liknelserna finns där, men man ska nog inte jämföra de alls. Helt olika historier som bara råkar ha liknande karaktärer och idéer. Så kanske inte bästa valet som första spelfilm, men blev nyfiken på det.

Sammanfattningsvis så är filmen mest okej, men inte så mycket mer. Man blir inte tillräckligt överraskad och hade velat sett ett större äventyr med intressantare karaktärer. Sevärd? Det är en Disney-film, så varför inte, men inget jag rekommenderar annars.

Retrospelat: Final Fantasy VI, Locke's dagbok del 2

2011-04-01T11:58:00.002+02:00

- varning för spoilers i Final Fantasy VI-

Idag har jag varit kulturell eller ja.. Lite. Varit på operan söder om Jidoor. Efter att ha kollat runt i Jidoor, så fick vi reda på att en gambler vid namn Setzer ägde ett skepp vid operan. Skeppet var behövligt för att ta oss vidare mot Vector, så vi gjorde upp en plan. Tydligen var Celes väldigt lik Maria som är en talang inom opera och inte nog med det, så har gamblern känslor för denne Maria. Så vi utnyttjade det och Celes fick vara med i operan. Jag peppade henne och hon var väldigt vacker.. Första föreställningen så gjorde hon inte ifrån sig så bra, pågrund av nervositet. Så det krävdes en extra föreställning för att hon skulle lyckas, men tillslut så fixa hon det galant. Var bland det vackraste jag hört...
Men iallafall, allt gick enligt planen tills bläckfisken Ultros kom och skulle förstöra föreställningen. Vi stoppade honom och han gav inget hårt motstånd.

Efter striden så slutade operan och den där Setzer gillade uppträdandet och därefter tog med Celes upp till sitt skepp. Jag, Sabin och Cyan var snabbt efter och smög ombord. Väl där så möttes vi upp av Celes och strax efter även Seltzer. Celes förklarade läget för honom, om att vi behövde skeppet för att ta oss vidare till Vector och vi andra försökte hjälpa till att övertala honom. Efter tveksamhet så går han med på det, OM Celes skulle bli hans fru. Jag gillade inte planen alls, men Celes hade en idé. Det skulle avgöras med krona eller klave. Han gick med på det, men vad han inte hade räknat med var att myntet hade likadana sidor. Vilken luring!
Så vi fick hjälp och åkte iväg med skeppet. Jag ser molnen utanför i skrivandets stund och undrar vad som väntar härnäst. Nu när vi är påväg till en ny kontinent..

Premiär för ny bloggserie imorgon!

2011-03-31T13:45:00.000+02:00

En del av syftet med bloggen är att spela spel som man missat i sina yngre dagar, väldigt inspirerat av min favoritpodcast Retroresan. Men så kom jag på en till sak som jag bara varit lite och nosat på. Spelfilmer. Så jag tänkte.. Varför inte göra något med bloggen med det?

Så en gång i månaden ska jag ta mig en titt på en film som har något spelrelaterat i sig och skriva om det. Det kan vara en filmer baserat på ett spel, fangjorda spelfilmer, filmer som är spelrelaterade och verkar vara spelrelaterade osv.
Det blir premiär imorgon och bloggserien kommer hamna under namnet Filmkväll, tills jag kommer på ett bättre namn. Kommer försöka undvika spoilers, men blir ett par tankar och ord om filmen.

Men så om ni har tips på spelfilmer jag bara MÅSTE se, bra som dåliga, eller bara synpunkter om detta, så skriv gärna! Det uppskattas!

A Link to the Minecraft

2011-03-25T08:14:00.001+01:00

När jag sökte på Youtube efter Minecraft-klipp så hittade jag detta. Några har skapat hela Hyrule i the Legend of Zelda - A Link to the past i detalj! Både Light World och Dark World. Det är så otroligt vackert och eftersom det är det spelet som står mig närmast hjärtat så blev jag helt häpen. Hoppas de släpper världen öppet när allt blir klart, så man kan ta sig en titt på nära håll. Tyvärr ser man dåligt ibörjan för att Minecraft är väldigt mörkt om natten, men från ungefär 1:20 så ser man bättre. Kolla och njut av en fantastisk värld fast i 3D-perspektiv:

Retrospelat: Final Fantasy VI, Locke's dagbok del 1

2011-03-24T20:45:00.004+01:00

Efter ca 6 timmar in i Final Fantasy VI, så kom jag på att det kanske vore kul att avlägga en rapport hur långt in i spelet jag är. Lite sent påtänkt, men bättre sent än aldrig som man säger. Först blir det en stor sammanfattning av vad hur långt jag kommit hittills. Resan kommer skrivas som taget ur Lockes dagbok, om han hade skrivit en. Valde honom eftersom han verkar vara den mest spelbara karaktären vad jag hört.
Men varnar redan nu för er som inte har spelat spelet än. Jag kommer spoila mycket, så sluta läs NU om du inte vill veta vad som sker.

--------------------------------------------------------------------------------

Vi har hittat henne igen! Terra låg högst uppe i ett hus i banditstaden Zozo. Espern Ramuh vakade över henne och hon låg där stilla i sin nya form. Ramuh berättade att hon blir bättre med tiden och att vi inte kan göra något just nu, förutom en sak. Att rädda andra espers som hålls i någon plats jag inte minns namnet på nu, men det låg i Vector iallafall. Jag tänker inte ge upp om henne, så jag och de andra började vandra. Har tagit oss fram till Jidoor och vi ligger just nu i värdshuset och vilar. Har en hel del tankar i mitt huvud just nu, men kan inte låta bli att tänka tillbaka på resan hit. Från den stunden då jag träffade Terra för första gången.

Äventyret började i staden Narshe. Arvis, en medlem av returners, hade sänt efter mig för att hjälpa en "häxa" jag hade hört om. Han ville att jag skulle ta henne ner till Figaro Castle. Efter snabbt sökande i Narshe's grottor så hittade jag henne avsvimmad. Det var Terra. Just då kom vakter som var ute efter henne. De var väldigt många, så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Då hördes ett ljud bakom mig och ett gäng moogles kom och ville hjälpa till. När vi stridit en stund och vunnit, så vaknar Terra upp och jag förklarar läget. Vi tog oss ner till Figaro Castle, där mötte vi upp kungen Edgar, som är en god vän till mig. Edgar började såklart genast flörta med Terra, men hon verkade inte vara så lättcharmad. Efter en diskussion med honom så beslutade vi oss för att föra henne till Banon i Returners högkvarter. Men innan vi kom iväg, så kom uslingen Kefka förbi slottet. Han frågade efter Terra, men Edgar låtsades om att han inget visste och Kefka gick lurigt iväg. Jag förde Terra till hennes sovrum och vi gick alla och la oss.

Morgonen efter så blev slottet anfallet. Det var förstås Kefka som låg bakom det hela för att tvinga fram svar och frågade om Terra igen. Men Edgar hade ett ess i rockärmen och visslade efter chocobos och plockade upp oss och vi red iväg. Slottet då? Jo, med dess fantastiska mekanik så sjönk det ner under sanden i säkerhet. Men Kefka gav sig inte och skickade iväg Magitek Armors efter oss. Vi stred och det var då jag upptäckte hennes förmågor för första gången. Terra kunde magi. M A G I ! Något som varken jag eller Edgar aldrig sett innan. Jag och Edgar insåg nu hur viktig hon var, övertalade henne att hjälpa oss i striden och vi red vidare. Tog oss först till South Figaro och sedan berget Kolts. Där blev vi skuggade av någon och mötte en kille vid namn Vargas. Förstod inte riktigt vad han ville, men han började att strida med oss. Då från ingenstans kom en riktig kämpe ner och hjälpte oss! Det var Sabin, Edgars försvunna tvillingbror och bröderna hade återförenats. Sabin beslöt sig för att följa med oss och vi kom tillslut fram till Returners högkvarter.

I högkvarteret träffade vi Banon som tog ett samtal med Terra och bad henne att gå med i Returners. Hon går med på det och alla samlas för möte. Men mötet hann knappt börja förrän vi fick ett meddelande att South Figaro har blivit taget av imperiet, tack vare stadens rikaste man. Jag blev ombedd att ta mig dit och göra vad jag kunde, medans de andra tog sig till Narshe och så blev det.

Jag jobbade hårt för att motarbeta imperiet , men blev tillslut tvungen att fly. Med vakter överallt, så blev det inte lätt. Men jag "lånade" kläder utav en handlare och med lite knep lyckades jag ta mig till stadens största hus. Därinne hittade jag en dold gång till källaren. I källaren så hittade jag ett rum, där jag såg Celes, en tidigare general föriemperiet. Hon torterades av imperie-soldater, för hon hade förrått de som jag förstod det som, men när soldaterna gick ut, så smög jag mig in och räddade henne eftersom det kändes som rätt sak att göra. Vi tog oss bort från South Figaro och gick norrut mot Narshe.

I Narshe så mötte vi upp de andra. Tydligen hade Sabin varit på andra vägar, men lyckats ta sig fram ändå tillsammans med två nya i sällskapet som hette Gau och Cyan. Cyan reagerade starkt att Celes var med pågrund av en attack mot hans kungadöme Doma som imperiet stod bakom, men jag försvarade hennes talan.
Efter att ha hört att Kefka var påväg mot Narshe för att komma åt espern som var uppe i bergen, så beslutade sig den äldre i Narshe för att hjälpa Banon. Så hela gänget begav sig upp mot bergen för att försvara espern. Vi delades upp i tre grupper och mötte våg efter våg av Kefkas trupper och tillsist Kefka själv. När Kefka kände sig besegrad, så flydde han med svansen mellan benen och vi gick mot espern. Men då hände något.

När Terra gick emot espern, så var det någon stark koppling och vi andra blev nästintill förlamade . Celes beskrev att hon kände en stark kraft från espern. Det var då det skedde. Terras mötande med espern förvandlade henne till någon rosa varelse och vi såg henne flyga iväg. När alla vaknat till, så fanns det bara en sak att göra. Vi bestämde oss för att leta efter Terra. Hade hört från källor att hon setts bortom bergen i staden Kohlingen. Så sällskapet delades upp: Jag, Edgar, Celes och Cyan gick efter Terra och Sabin och Gau stannade för att försvara Narshe. För att ta oss till Kohlingen, så fick vi besöka Figaros Castle igen och låta det gräva ner sig under sanden. I Kohlingen besökte vi Rachels hus... Rachel var en speciell tjej för mig, som jag.. misslyckades att rädda. Det är för starkt känslomässigt för mig, så vi skippar det..
Vi fick höra att Terra flugit vidare söderut mot Jidoor och sedan till banditstaden Zozo.
Och nu är vi i Jidoor.

Har varit en lång resa och mycket har hänt, men känner på mig att detta är bara början. Men nu ska jag samla krafter för det som kommer härnäst. Så nu ska jag försöka sova (om jag lyckas, Cyan snarkar ganska mycket). Godnatt!

Spelmusik: Fantomen K - Follow me (Pato Pooh & Adam Tensta Remix)

2011-03-18T18:45:00.000+01:00

Fantomen K är en av Sveriges största inom chiptune-genren och har ett gäng riktigt bra låtar. En låt heter Follow me som två killar gjort en text till. Men jag föredrar den remixade versionen. Fast det som är bäst med låten är videon tycker jag. Väldigt snyggt gjord och man ser mycket inslag från retrospel som t.ex. Mega Man, Pac Man och Ice Climbers. Titta och njut:

Retrospelat: Ristar

2011-03-14T13:09:00.000+01:00

Utvecklare: Sega Enterprises Ltd.

Releaseår: 1995

Konsol: Sega Mega Drive

Spelades på: Virtual Console, Wii

Tidigare relation till spelet: Ingen alls.

Ristar är en perfekt exempel på spel som kommer i skymundan för spelutvecklingen. Det kom då Playstation lanserats och därför blev inte lika populärt som det förtjänade. Men det har på senare år släppts på Sega-samlingar och Virtual Console och upptäcks av människor senare. Såsom jag gjort.

I en galax långt, långt borta ligger Valdi-solsytemet. En dag attackeras galaxen av den onde Greedy. Greedy hjärntvättar planeternas ledare, så de hamnar under hans lydnad och det blir kaos. Inte nog med det. Greedy kidnappar också Valdis legendariske beskyddare. På planeten Flora uppsnappas ett rop på hjälp av den legendariske hjältens son, Ristar, som beger sig ut för att rädda galaxen.

Dansk skalle pågång!

Enkel story och inga konstigheter. Som det ska vara i ett plattformsspel. Bara att bege sig ut och rädda planet efter planet. Är inte bara storyn som är enkel, det gäller kontrollen också. Ristar kan bara göra två saker, hoppa och greppa. Greppa ja, något som gör spelet lite unikt. Ristar kan med sina elastiska armar greppa fiender och skalla(!) dom. Greppandet används även för att ta sig fram för att klättra på det som finns på varje bana och att samla föremål. Greppandet är något som jag själv aldrig sett tidigare i ett spel. Hade bara lite problem med träffsäkerheten då det var lite svårt att se ibland hur långt räckvidden räcker.
Ristar utspelar sig somsagt på 6 olika planeter med olika tema och på varje planet så är det något nytt i plattformsspelandet. På eldplaneten t.ex. tar man sig fram på vissa ställen genom att sitta i en slags korg och hissa sig uppåt. Varje bossfight är också den unik. Ingen är den andra lik och man måste klura på hur man ska besegra de. Lite trial and error blir det.

Ristar gör en snögubbe.

Det som gör att Ristar sticker extra ut på Sega Mega Drive är grafiken. Man får verkligen en wow-känsla. Jävlar vad vacker den är. Detaljerna på banorna, bakgrunderna, spritesen och karaktärsdesignen håller i samma klass som ett SNES-spel. Om man tittar på Ristar som karaktär så är han otroligt charmig och söt. Jag vet inte varför, men får lite Rayman-vibbar av han. Kan bero på armarna och benen. Något älskvärt är animationerna där han visar sina uttryck. För varje värld har han en unik animation när hans står still. Favoriten för mig var på vinterplaneten där han samlar lite snö i en hög och gör en liten snögubbe.
Sist men inte minst så är musiken i toppklass även den. Tonerna passar in perfekt och blir något minnesvärt efter man spelat igenom spelet.

Sammanfattning:
Ristar är en riktig slipad juvel bland retrospel och som jag tycker är ett bättre val av plattformsspel än Sonic the Hedgehog till Sega Mega Drive. Har du inte spelat spelet, leta upp det och spela igenom. Det blir något minnesvärt.

Retrospelat: Super Metroid

2011-03-06T19:32:00.000+01:00

Utvecklare: Intelligent Systems

Releaseår: 1994

Konsol: SNES

Spelades på: Virtual Console, Wii

Tidigare relation till spelet: Ingen alls. Bara petat på Metroid och Metroid Prime.

Jag har varit på äventyr och man skulle kunna kalla det för upptäcktsfärd också. På resans gång har jag ställt mig ett samma frågor ett antal gånger. "Vart leder den här gången?" och "Vad är det här för rum?". Nyfikenheten tog över och förde mig vidare och det är en underbar känsla. Det är bara en utav många bra känslor och intryck som Super Metroid gett mig.

Metroid-serien har jag aldrig riktigt fått prova på. Metroid till NES har jag provat på lite lätt på senare år. Men som barn hade varesig jag eller mina kompisar spelet i sin ägo. Man hade bara hört talas om spelet och läst lite serier från Nintendo Magasinet. Sen fick jag inte lära känna karaktären Samus Aran förrän i Super Smash Bros Melee. Vilket är helt fel sätt att lära känna henne på.
Men nu har jag spelat igenom Super Metroid och jag kan beskriva spelet med ett par enkla ord: Det är fantastiskt.

Redan från introt var jag fast och det har blivit långa sittningar igenom spelet. Storyn har jag ingen vidare koll på, men man vill bara fortsätta och undersöka planeten man är på. Även om man är helt ensam genom hela spelet. Det är bara en själv, Samus Aran och planeten med sina miljöer och fiender. Spelet tar uttrycket "ensam är stark" till en helt ny nivå. För något som sitter perfekt i spelet är kontrollen. Om något som går snett, så är det endast en själv att skylla.

Under resans gång är det särskilt en punkt jag gillar med spelet. Bossfighterna. Bossfighterna är smarta, roliga, utmanande och man får verkligen den där "nu jävlar, bossdags"-känslan. Väldigt snyggt designade bossar också för den delen. Precis som resten av spelet.
Ärligt talat så vet jag inte vad jag mer kan säga. Är nästan mållös över hur bra det är och det säger mer än väl. Fast lyckades jag hantera walljumps-tekniken? Njaaaaeee... Men slitna tummar fick jag iallafall.

Sammanfattning:
Super Metroid är ett spel som har sin egna speciella plats i kategorin "bästa titlarna till SNES". Vill man bort från omvärlden en stund, så är det här ett bra spel för det. Det är en rymdresa alla borde ta del av.

Fem Brentalfoss-favoriter

2011-03-03T18:23:00.002+01:00

Brentalfloss är känd som killen som gör roliga texter till tv-spel och det gör han riktigt bra dessutom. Han har varit en av mina youtube-favoriter för ett tag och jag har slängt ihop en spellista med fem låtar jag gillar starkt med honom. Lyssna och titta gärna också, för kul är han. Till godo!

Ducktales (the Moon-stage) - En av världens bästa spellåtar tolkas och här är bl.a. funderingar på Joakim von Anka's förmåga att kunna leva ute i rymden.

the Legend of Zelda - Brentalfloss tar rollen som gubben i grottan från första the Legend of Zelda och peppar Link att ta sig fram till prinsessan Zelda.

Contra - Ni som har spelat Contra och använt Konami-koden känner igen er i detta.

Super Mario Bros. 3 - Ett spel av stor betydelse och innehåller mycket minnen för många människor och Brentalfloss beskriver här att man kanske inte kan spela så mycket som man gjorde förr.

Final Fantasy Classic - Avslutningsvis har jag valt hans episka tolkning av Final Fantasy Classic. Väldigt vackert.

Recension: New Super Mario Bros. Wii

2011-03-02T15:40:00.002+01:00

Utvecklare: Nintendo

Utgivningsår: 2009

Konsol: Wii

Jag har aldrig riktigt varit ett stort fan av Mario i 3D. I och för sig har jag inte provat på Super Mario Galaxy-spelen än. Men kan nog med gott samvete säga ändå att Mario gör sig bäst i sidoscrollande plattform. Vilket är ännu en gång bevisat i New Super Mario Bros. Wii. Förmodligen mitt hjärta för retrospel som talar, men ändå.

Redan från bana 1-1 känner man igen sig och återminns tillbaka till tidigare spel. Särskilt Super Mario Bros 3 och Super Mario World. Men man finner också väldigt mycket nytt. Som vanligt är det nya power-ups: isblomman, propellerhatten och pingvindräkten. Favoriten är nog propellerhatten, för förmågan att kunna flyga (eller i det här fallet sväva), är alltid lika skönt och befriande.
Kontrollen satt som ett smäck, fast WiiMote'ns känslighet kunde ibland ställa till det, men väldigt sällan. Syftar särskilt på snurrhoppet när man skakar kontrollen. Hänt ett par gånger att jag dog pågrund av att ha råkat skaka till kontrollen. Eller så var det bara jag som bara blev för ivrig när något spännande hände. Lätt hänt.

Singleplayer och multiplayer funkar båda lika bra. Fast är förstås alltid roligare när man är fler. Både med att samarbeta och att jävlas med varandra och svårighetsgraden kan variera beroende på hur van Mario-spelare man är. Men sålänge man samarbetar och tar sig fram lugnt, så går det finfint. Oftast.

Grafiskt är det stilrent och färgglatt. En hel del effekter tyckte jag var snyggt. T.ex. eldbollarna. Men det som jag gillade starkast var ban- och världdesignerna. Särskilt värld 4,6 och 8 föll mig i smaken. Världarna är i princip såsom i Super Mario Bros 3, med liknande teman.
Till världarna är det förstås musik för varje tema och jag tyckte den var skön och gör sitt, men gillar bättre musiken i de klassiska Mario-spelen.

Sammanfattning:
Ett jävligt kul spel både ensam och med kompisar. Det kunde varit längre, men kan hålla länge tack vare multiplayer. Personligen tycker jag att det här är en bättre hyllning till Mario's 25årsjubileum än nyreleasen av Super Mario Allstars (som jag tycker är lite utav en besvikelse). Länge leve sidescroll-Mario! Waahoo!

Yoshi visar sin sanna kärlek

2011-02-28T07:05:00.002+01:00

Yoshi är en av spelvärldens gulligull-djur. Men vem har Yoshi en crush på? Här är en tolkning av detta skapat av min vän Hao (annat hon gjort finns här). Jättefin, tack!

NEStalgia - ett onlinerollspel i 8-bitar

2011-02-26T12:10:00.003+01:00

Sugen på ett MORPG med en touch av 8-bitars? Då kanske NEStalgia är något för dig. NEStalgia är är ett gratis MORPG som har influenser från de klassiska 8-bitars jrpg-spelen t.ex. Dragon Warrior. Det är turnbattles och har den härliga oldschool-känslan i sig. Det är online, så ta med dig vänner ut på äventyr. Tror man kan vara tre i ett party.
Jag har bara provat tutorial lite snabbt och spelet verkar helt okej. Kan bli lite laggigt, men det får man ta när det är nytt.

Ladda ner här: http://www.silkgames.com/nestalgia/download.html

Min female archer Narilh på besök i första byn man möter.

Den röda konsolen

2011-02-25T20:20:00.000+01:00

Idag uppgradera jag mig i konsolväg. Köpte mig ett Wii! Ett rött sådant med New Super Mario Bros Wii. Hade inte planerat att köpa en röd överhuvudtaget, men var bäst erbjudande, så det blev som det blev och den var faktiskt riktigt läcker.
Men är alltid en skön känsla med en ny konsol. Lite sådär glad i magen som när man fick något som barn. Kanske inte är jättestort, men för mig är det det. Brukar alltid köpa konsoler en generation efter. Min nyaste konsol innan det här köpet var en GameCube.
Dessutom så var det ett behövande köp. Mitt GameCube gick ju sönder som jag skriv i en "artikel" och då tänkte jag att jag lika gärna kunde köpa ett Wii istället. Det är den konsol med ett spelutbud som är mest intressant för mig och att kunna köpa retrospel på Virtual Console är hur bra somhelst. Så att jag kan ta mig an t.ex. Sega Mega Drive-spel.
Andra spel jag fick med var såklart WiiSport. Men också var arkadspelet Donkey Kong med i konsolen. Köpte även TMNT - Teenage Mutant Ninja Turtles, Marvel Ultimate Alliance 2 och 2000 Wii Points att spendera. Får se vad jag köper för spel för de. Ge gärna speltips!

VirtualSuperNES är här!

2011-02-23T12:47:00.007+01:00

För ett par månader sedan så skrev jag om att Emulation Collective (som står bakom emulatorlsidorna VirtualNES och VirtualGBX ) var pågång med sin nya sida VirtualSuperNES och nu är betan här!
Det är alltså en hemsida där du kan spela SNES-spel med användning av java. Att kunna spela SNES direkt i webbläsaren är fint, när det är så lätttillgängligt och smidigt. Särskilt för de som kanske inte har tillgång till spelen.

Men såklart ger inte det samma spelkänsla som att spela på konsol. Bilden är liten och har man ingen spelkontroll, så tvingas man spela med tangentbordet och det är inte det skönaste. Men har man lite tid över och väldigt tråkigt, så är det bra att veta att hemsidan finns. Finns en hel del titlar att bita i och mycket favoriter. Bl.a Super Metroid och the Legend of Zelda - A Link to the past. Nedan ser ni mig spela lite TMNT IV -Turtles in Time.

Prova själv på hemsidan: http://www.virtualsupernes.com/

Retrospelat: Mega Man 2

2011-02-22T19:35:00.000+01:00

Utvecklare: Capcom

Utgivningsår: 1988

Konsol: NES

Spelades på: NES

Tidigare relation till spelet: Provade det bara hos någon kompis.

Mega Man 2.. Att det tog mig över 20 år att spela igenom det skäms jag lite för. Men så kan det vara ibland. Som tur var så fick jag åtminstonde prova på det lite som barn, så jag inte missa det helt i sina glansdagar.

Spelets upplägg är så enkelt, men ändå så intressant. Att nemesisen Dr.Wily skickar sina robotar efter Mega Man och man ska plocka dom en och en. Efter varje boss får man en belöning som inte är så pjåkig. Deras vapen som kan användas emot de senare istället. Bossarnas mönster är lättlästa och banorna lätta, så att ta sig igenom spelet gick bra. Förutom på ett ställe och det är en av de sista Dr.Wily-banorna. Den där lila banan innan sista bossen. Jag dog om och om igen och ju mer jag dog, desto argare blev jag. Men tillslut tog jag mig igenom och då gjorde jag ett välförtjänt glädjeskutt.
Mega Man 2 är snyggt. Väldigt snyggt. Det är pixelperfektion. Och till det den bästa bitpopen i bakgrunden. Soundtracket i Mega Man 2 är ett av NES bästa. Några exempel av de: Wood Man, Bubble Man och Dr Wily's Stage 1.

Kort och gott. Mega Man 2 är verkligen ett av bästa titlarna till NES och är väldigt glad att ha det i min ägo och äntligen klarat det. Nu är det bara ett sisådär tiotal kvar av serien att spela igenom...

the Legend of Zelda fyller 25 år!

2011-02-21T15:37:00.001+01:00

Idag är en stor dag. Det är idag 25 år sedan the Legend of Zelda släpptes till NES. För mig är det ännu större än Mario's jubileum (som tekniskt sett är i år för hans första roll i Donkey Kong), eftersom det är min favoritspelserie.
Ett stort grattis till Link och Zelda! Fira det med mycket blue potions i Hyrule!

För mycket av det goda

2011-02-20T22:10:00.000+01:00

Nu i helgen tog jag mig an något jag varit lat med senaste halvåret. Konsolspelande. Det har blivit mest spelande framför datorn med onlinespel och indiespel. Jag vet inte varför, men har inte riktigt känt suget med att sätta mig ner med ett spel och nöta igenom det. För när man köper in ett gäng retrospel, så provar man de en stund, minns tillbaka och sätter de i hyllan igen. Sen samlas det mer och mer och man får för mycket att spela igenom. Det blir lite för mycket av det goda helt enkelt.
Men somsagt, så tog jag mig i kragen och satte mig framför mitt NES. Det blev godbiten Mega Man 2 och jag tog mig igenom hela spelet. Det var riktigt skönt och kommer skriva om det snart. För det var lite av syftet med bloggen ifrån början. Att spela igenom retrospel jag tidigare inte klarat och skriva mina tankar om de.

Har en del godbitar som jag missat genom åren att spela och de ska jag ta mig an detta året. Ett par exempel på titlar är: Metal Gear Solid (PSX), Super Castlevania IV (SNES) och Shadow Warriors (NES).
Ser ut att bli ett bra spelår.

Alla pixelhjärtans dag

2011-02-19T11:42:00.000+01:00

I måndags var som alla vet "alla hjärtans dag". En dag som jag tycker är lite väl överdriven. Överdriven, men har ändå sin lilla charm. Brukar inte göra något speciellt på den dagen, men i år trotsade jag det och fixade lite kärleksgåvor till flickvännen. Ett av de var något jag själv gjorde. Tog fram papper, de färgpennor jag hittade i lägenheten och gjorde något litet. Vad gör man inte för kärleken?

Röda skal borde gör ont "IRL"

2011-02-18T20:43:00.000+01:00

En tolkning av Mario Kart när den är som bäst.

Vilken rumskompis passar dig bäst?

2011-02-16T19:54:00.001+01:00

Om du skulle bli rumskompis med en spelkaraktär från Nintendo's värld, vem skulle det då bli? Gör detta testet och kolla upp!
Själv fick jag Samus Aran och det klagar jag direkt inte på. Vilken rumskompis får du?

Minecraft-skapelser: Link's hus i Ocarina of Time

2011-02-14T10:09:00.001+01:00

Minecraft är ett väldigt bra tidsfördriv. Att få skapa har alltid varit något för mig och Minecraft är ett helt okej verktyg för det. Precis börjat med spelet och tänkt att skapa byggnader, karaktärer och liknande från TVspel och lägga upp det här. Här har jag byggt upp Link's hus i Legend of Zelda: Ocarina of Time. Eller något åt det hållet.

Link's hus, originalet:

Link's hus, Minecraft:

Insidan, originalet

Insidan, Minecraft

Spelhistoria på en minut

2011-02-11T06:02:00.000+01:00

Spelhistoria är alltid intressant. Allt från Ataris fall till den första spelkonsolen. Men Donkey Kong då? Hur kom den apan till spelvärlden egentligen och blev så stor som han är(liten ordvits)?
Detta klipp av Gabe Svarr visar historien om en av spelvärldens viktigaste punkter i historien på bara en minut. Riktigt charmigt berättat är det också.

Spelmusik: Rushjet1

2011-02-10T10:31:00.000+01:00

Ville bara tipsa om ett musikaliskt geni som kallar sig RushJet1, för den som inte hört. Så jävla bra!

Musiken han gör är "Nes chiptune"och känns lite inspirerat från bl.a. Batman till NES. Han har gjort bl.a. soundtracket till indiespelet 8bit Killer (kolla in, intressant spel).

Hemsida

Mega Man 8-bit Deathmatch

2011-02-09T08:02:00.000+01:00

Mega Man, alla älskar vi den blå bombaren på ett eller annat sätt. Men som firstpersonshooter då? Ja, det finns och det heter Mega Man 8-bit DeathMatch.

Mega Man 8-bit Deathmatch är ett firstpersonshooter i Mega Man 8-bitars stil. Det är i 3D med vapen, sprites och musik(!) från Mega Man-serien. Du kan spela online mot andra och även singleplayer (vad jag vet, inte hunnit testa det) Det är riktigt kul att spela med polare. Välj din personliga Mega Man skin med urval såsom t.ex. Cut Man, Skull Man och Wood Man och kör igång!
Det är en mod baserat på Doom 2, men krävs inte Doom för att spela. Det är bara att ladda ner från deras hemsida och köra.

Klicka här för mer info och nedladdning

Neverdaunt: En sandlådevärld i 8 bitar, del 2

2011-02-05T13:53:00.000+01:00

Läs del 1 också!
Var ett tag sedan jag skrev del 1 av texten och jag borde ha spenderat en hel del tid i Neverdaunt. Eller hur? Fel. Jag var där i en dag och sedan föll spelet i glömska för mig.
Varför? Det ska jag berätta.

Min enda dag i sandlådevärlden började helt okej. Jag skapade min karaktär och loggade in. Första intrycket var att det såg ut som i de gameplayvideor man tittat på. Mysigt och rätt vackert. Följde en liten startguide som täckte sidan av skärmen. Läste igenom, lärde mig lite grunder och kontroller. När jag provade kontrollerna så funkade allt utom att hoppa. Som gammal mmorpg-spelare så tänker jag automatiskt att det är mellanslag man hoppar med. Men nä, det funka inte och ingenting annat heller. Efter 5-10 minuter så lyckades jag göra ett litetlitet skutt på något vis. Och när jag fann hur, så var det bara drygt. Minns inte med vilken knapp, men man fick stå still, ladda upp, välja riktning med musen och sedan iväg. Jösses.

Vilse i pixelpannkakan.

Efter jag kollat runt i "startzonen" så tog jag en väg ut därifrån och gick mot ett stort gräsfält. Utan att veta vart vägen tog mig så fortsatte jag bara att gå. Hittade snart en liten flygande ö. Skuttade över dit och fann ett hus eller något. Men kort därefter fick jag ett meddelande som lydde: "I wouldnt be there if I were you." Vände mig om och såg en pixelinvånare titta på mig. Antar att jag hade gjort intrång på hans tomt och tog mig snabbt därifrån. Så jag fortsatte vidare på det gröna fältet.
Jag gick och gick.
Tills jag stod mitt ute på det där gröna fältet, såg ingenting annat omkring mig och tänkte "vad fan ska jag göra egentligen?"
Efter att ha gått runt och hittat lite småsaker här och där så ger jag upp. Spelet var ingenting för mig. Hade inte tålamod för det. Jag provade inte spelets funktioner till 100 % med att ta över shrine's eller vad det hette. Men vem bryr sig? Känns inte som jag missat något. I ett spel vill jag ha någon form av mål. Eller bygga ett eget mål. Som i t.ex. Minecraft som jag just startat med.
Spelet kanske uppskattas av en upptäcksresande eller för någon som har lite mer tålamod än mig.
Så ledsen Trazh, din gröna pixelfigur. Ditt äventyr blev kort och avslutas här.

Amiga-sugen? Spela direkt i din iPhone!

2011-01-26T11:36:00.001+01:00

Var du en av de där som satt och spelade på hemdatorn Amiga på 80/90talet? För den som äger en iPhone kan snart få återuppleva de dagarna direkt i mobilen!
Manomio, skaparna bakom C64-appen och spelet One Button Bob, är igång med en ny app med en Amiga-emulator som får det passande namnet iAmiga.
Här är en video på detta:

Spelmusik: En spelspellista.

2011-01-16T14:28:00.000+01:00

Efter att ha undvikit och varit tveksam för Spotify, så gav jag mig tillslut och började använda det mer och mer. Man upptäcker mycket där och jag har knepat ihop en spellista. Eller en "spelspellista" som jag vill kalla det. Den innehåller mestadels chiptune-musik och allt liknande. Men även lite annan musik med temat spel i.

Så lyssna och njut. Följ gärna också, eftersom den ständigt uppdateras.

Klicka här för listan (länk finns även alltid tillgänglig i spalten till höger)

Neverdaunt: En sandlådevärld i 8 bitar, del 1

2011-01-14T12:56:00.000+01:00

Har du drömt om att få vara en fyrkantig figur i en värld där du får göra som du vill och vara kreativ utan bekymmer?
Då kanske Neverdaunt: 8bit är något för dig.

Neverdaunt:8bit är ett MMO sandlådespel som flörtar lite med eran av 8bitars datorer. Man kan säga att spelet är som en mix mellan Minecraft och Lego Universe.
Du skapar en karaktär som startar med svärd och sköld och väljer karaktärens färger. Sedan är det bara att köra. Det finns inga levels, karaktärklasser eller quests. Spelaren väljer själv sin väg.

Världen är uppdelat i såkallade "celler" och varje cell har en shrine. Det är shrinen spelarna vill åt. Äger du eller någon vän en sådan så kan du bygga, spara och skapa tokens som man köper diverse saker i spelets shop med. När man väl äger en cell, så får man försvara den genom att bygga en borg och placera monster i det. Så det finns saker att göra.
Spelet är just nu i open beta, så det är bara att skapa ett konto och prova på. Spana in kommande del 2 då jag själv varit i världen med stora pixlar!

Hemsida

Lite blickar framåt

2011-01-06T15:54:00.000+01:00

2010 var ett intressant år för mig i spelväg. Jag gick djupare i mitt spelintresse och började samla retrospel, nöta spel och skriva om det. Följde nyheter, lärde mig mer om retrospel och började lyssna på podcasts (kan tacka retroresan för det). Gjorde det mesta helt enkelt.

Men på senare tid har jag varit väldigt lat och tagit mig en liten paus pågrund av diverse orsaker. Men jag lovar er..

2011 ska bli ännu större för bloggen och ska skrivas ännu mer. Ska ta mig an så mycket spel jag bara kan och skriva om det. Ska komma igång snart igen.

Om ni inte har redan märkt det så har jag även börjat skriva för bloggen Shredder.se. Ta er gärna en titt på den bloggen, man hittar mycket läsvärt och nördigheter. Det är ett väldigt härligt nördgäng och är glad att jag fick haka på och skriva för de. Intervjun med mig hittar ni här.

Det var bara det jag ville säga. Nej förresten. En sak till.. Alla som följer och läser bloggen.

Jag älskar er. Ni är bäst.

Spelmusik: Donkey Kong Country - Main Theme

2010-12-06T21:04:00.003+01:00

Donkey kong Country-serien är helt klart en av de bästa speltitlarna till Super Nintendo. Och ätnligen har det fått en värdig uppföljare efter ett antal år.
För att fira releasen av Donkey Kong Country Returns så tycker jag vi lyssnar på denna godbit:

It's on like Donkey Kong!

Invaderat av pixlar

2010-12-05T10:27:00.000+01:00

När jag kollade in hemsidan tv.nu om det är någon intressant film på burken ikväll, så var det en titel som fångade min uppmärksamhet.
Pixels.
Tänkte.. Jaha, vad kan det nu vara. Men sedan såg jag beskrivningen:
"Fransk animation från 2010. New York invaderas plötsligt av kända farkoster och figurer från datorspelens barndom. Sedan sätter de igång att demolera staden på ett raffinerat sätt."
1 sekund senare kollade jag Youtube och hittade detta:

Sonic2-fanremake är pågång.

2010-11-22T16:58:00.001+01:00

En fanremake på Sonic 2 med Sega's blåa fartdåre är nu under utveckling och går under namnet "Sonic fan Remix". Finns en demo ute, där man får prova på 3 banor. Det är otroligt snyggt i detaljrik 2,5D-grafik och känns som en väldigt fresh version av det gamla spelet. Helt klart något att se fram emot.

Kolla in spelet och ladda ner demon här.

Super Mario Bros-gata i Spanien.

2010-11-18T18:12:00.000+01:00

Har du någongång drömt att besöka Mushroom Kingdom, Hyrule eller kanske Green Hills?

Klart du har och snart kan dina drömmar slås in.

Eller ja.. Nästan.

Mario presenterar stolt sin gata
"Avedina de Super Mario Bros".

I Spanien förra året började det byggas ett nytt bostadsområde med sikte på mer än 21000 hem. Men det som blir mest intressant är gatunamnen.
De flesta kommer ha spelreferenser i sig som har röstats fram på en internetpoll. Super Mario Bros, Space invaders, Legend of Zelda och Sonic the Hedgehog är några av de gator som är planerade.
Ett gatunamn som är klart är Mario's "Avedina de Super Mario Bros", som sträcker sig ca 1 km och har hyllats av Nintendo själva med priser i samband med Mario's 25års-jubileum.
Hela området beräknas att bli klart ca juni 2012.

Ett litet spanskt klipp om detta:

Källa: CNN

Spela SNES på nätet i februari.

2010-11-11T06:35:00.002+01:00

Ni kanske känner till emulatorsidan Virtualnes där ni kan spela NES-spel i flash? De som står bakom hemsidan har under åren kommit långt i utvecklingen. Många NES-spel har lagts till och de har även skapat en sida för Gameboy.
På deras hemsida så avslöjar de att en tredje sida är påväg. En hemsida för SNES! Så om du inte har lust att skaffa dig ett Super Nintendo eller köpa spel från Virtualconsole så kommer vSnes finnas ett musklick bort i februari.