Little Nemo: the Dream Master

Recension

En pojkes fantasi har inga gränser och det är mer tydligt i sagan om Lille Nemo som är en gammal seriestripp och som senare blev film. 1990 lyckades Capcom fånga sagokänslan i NES-spelet Little Nemo: the Dream Master.

En stjärnklar natt 1905 flyger en okänd farkost över staden. Lille Nemo vaknar upp och kollar ut genom fönstret. Där ute står en flicka som har ett meddelande: "Du har blivit inbjuden av Prinsessan i Slumberland som vill vara din lekkamrat. Följ med." Nemo blir tveksam pågrund av att det är en flicka som vill leka. Men prinsessan har skickat med godis som present och då ändrar sig Nemo. En flicka som ger godis, kan inte vara så dum ändå! Sålänge han inte blir kysst... Nemo följer med och hans äventyr börjar.

Direkt bemöts man av en sagokänsla. Det är en ganska surrealistisk värld i stil med Alice i Underlandet: stora färgglada svampar, gröna skogar och fabler. Känslan av en pojkes fantasi omslukar en helt och man njuter från första stund. Men tidigt märks det att Nemo är ganska försvarslös. I sin pyjamas kan han bara hoppa och kasta godis som inte gör någon skada. Men det är inte tanken heller. Under spelets gång träffar man på olika djur som tämjs med hjälp av godiset och får använda dess egenskaper. Tämjs t.ex. en groda får man förmågan att hoppa högre och kan ta kål på sina fiender med studsen. Spelet byggs kring detta och ger en stor variation.

"Vad gör du uppe? Gå och lägg dig!" hörs det utifrån dörren. Nemo's dröm får han att vakna och det uppskattar inte hans mamma. När han lägger sig igen leder det till att nästa dröm (nästa bana) startar och detta händer ett antal gånger och ingen dröm är den andra lik.
Drömvärldarna är fint skapta och känns väldigt levande. I bakgrunden kan träd gunga av blåsten och vatten går i vågor. Vare sig man finner sig på ytan, under vatten eller under jord, så känns det levande och man trivs verkligen. Banorna följer inte en rak linje. I jakten på nycklarna för att klara banan tvingas man leta och ibland kan det vara väl gömt.

Flertalet gånger kommer jag på mig själv att sitta och le. Varför? Spelet ger en skön känsla och på något vis kan jag känna mig själv som en pojke igen när jag kontrollerar Nemo. Capcom fångade känslan perfekt. Little Nemo: the Dream Master är en saga och beskriver perfekt en pojkes största fantasier. Men allt är inte solsken och gröna ängar, det kan bli frustrerande ibland med en tveksam hitbox(känns det som iallafall) och dryga spelmoment där spelaren verkligen sätts på prov. Men dessa "problem" gömmer sig i skuggan av spelets fantastiska miljöer, genomtänkta bandesign och sköna soundtrack.


Little Nemo: the Dream Master förblir spelet som fick mig att känna mig som en pojke igen och är en spelupplevelse jag gärna återkommer till. Kanske i mina drömmar. Capcom lyckades verkligen och detta är en av de bättre titlarna till NES. Det är en mysig saga för alla plattformsälskare.

Betyg: 5 av 5

Läs mer »

"Ett plus är att det är ett bra spel"

Videoklipp

Man kan tycka att det var "bättre förr". Men när man kollar på ett inslag från 80/90-talet som hette Dataspelstoppen, så blir man lite tveksam över det uttrycket. Det är inläst och programmet verkar vara positiv till det mesta i spelen, med undantagen "bara är en joystick och obetydliga ljud". Det är  idag ett klassiskt klipp och trots programkvalitén, så är det ett stort plus att det är bra underhållning.
Personligen har jag inte skrattat såhär mycket på ett tag.
Tack Dataspelstoppen, tumme upp.

Läs mer »

Konsten med instant kills

Videoklipp

Instant kills är frustrerande i spel. Pang eller slash säger det och så ligger man där. Inte okej alls. Men vad som däremot är okej är när Youtube-användaren/användarna Corridor Digital gör ett videoklipp av det.  

Det är TV-spels-crossover när det är som finast.

Läs mer »

Abobo's big adventure

Recension

Spela det.

Betyg: Abobo's big adventure är för awesome för betyg.

Läs mer »

the Legend of Zelda: Minish Cap

Recension

The Legend of Zelda-serien håller jag kärt, men har haft svårare för det i bärbart format. Vet inte varför, för det passar in utmärkt. Efter Link's Awakening fick Capcom stå för utvecklingen(Med Nintendo tittandes över axlarna) av flera bärbara titlar och de har har varit trogen till serien och samtidigt vågat prova på nya element i spelen. Detsamma gäller Minish Cap från 2004.
Spelet inleder med att man får följa prinsessan Zelda gå hem till Link som bor hos hans farfar som är byns smed. Link ligger dock och sover, men blr väckt och de beger sig till stadens festival för att leverera ett svärd till kungen för en ceremoni. Men något går snett vid ceremonin. Zelda blir till sten av spelets antagonist och Link får bege sig ut i Hyrule för att lösa det.

Om man tittar på Minish Cap utåt sett, så går spelet efter Zelda-mallen med dungeons och föremål. Grafiskt påminner det lite om A Link to the past och Wind Waker. Men det har något mer jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det har toner av en saga över sig med den färgglada designen och charmiga karaktärer man stöter på. I Minish cap blir man presenterad för Minish-folket som liknar trädgårdstomtar i Smurfstorlek. De är så små så att ingen människa kan se dem. Ganska tidigt under spelets gång finner Link ett sätt att krympa sig själv till deras storlek och det ger ett helt nytt perspektiv. Vilket leder till helt nya faror. Små vattenpölar blir sjöar och blad funkar som båtar. Med den nya storleken kan Link ta sig till nya platser och det ger en del spännande pussel. Extra världar öppnas upp för ens ögon och ett bokstavligt talat större äventyr väntar.

I jakten på en kur mot Zelda's förbannelse får Link gå igenom flera typer av miljöer. Det mesta är gröna skogar, men han tvingas även klättra i berg och göra djupdykningar i vatten. Världen är fint uppbyggd som är varierande, detaljrikt och vackert att vistas i. Varje skärm är en upplevelse och man finner massor av saker att upptäcka. Det gäller även byarna, särskilt huvudbyn i centrala delen av Hyrule. Där kryllar det av intressanta karaktärer som alla har något att säga. Minish Cap känns väldigt levande av befolkningen, vilket är väldigt uppskattat i ett Zelda-spel. Något annat som sätter stämningen är såklart musiken som är mysiga melodier, både nya och klassiska som ger en nostalgiska känslor.

Tyvärr är spelet alldeles för kort. Kanske det kortaste i serien. Det är bara 4 tempel plus slutstationen. Men varje tempel är väldesignat och blir lika underhållande för varje steg man tar. Sedan finns det såklart en hel del att göra utanför huvuduppdraget. Det finns såkallade "kin-stones" i Minish Cap som är stenar man samlar på sig och som man pusslar ihop med andra för att öppna fram nya hemligheter. Systemet är intressant, men blir lite segt att gå runt till varje invånare i världen och kolla om de vill pussla något.

Trots dess korta längd och lite mindre roliga sidequests så är Minish Cap en trevlig upplevelse i serien och ganska underskattad. Så om ni har tillgång; fixa det till Gameboy Advance eller eran 3DS. Det är ett perfekt sagolikt äventyr på bussen. (Plus att Ezlo, ankfågel-liknande i form av en mössa, på ens huvud är den roligaste hjälpredan i serien.)


Betyg: 4 av 5

Läs mer »